TRILOGI. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien har Opulens nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. Idag skriver Ivo Holmqvist om Oscar Parland, en av den finlandssvenska modernismens förgrundsgestalter vars Riki-trilogi är aktuell igen. De tidigare delarna i serien hittas här.
Med sina 200 sidor är Olga Engfelts avhandling Barndomens poetik — Oscar Parlands Riki-trilogi i den ryska litterära kontexten välgörande kort fast fylld av tänkvärda observationer och analyser som tar stöd i en omfattande sekundärlitteratur. Den har just kommit på Åbo Akademis förlag som på samma gång generöst lagt ut den i sin helhet på nätet, för gratis nedladdning. Ett koncentrat av den kan dessutom läsas på hemsidan för IWCSS, International Web Community for Scandinavian Studies.
Oscar Parland (1912-1997) hade två bröder som också var författare, modernisten Henry som rycktes bort tidigt (1908-1930), och Ralf som var den mest produktive av dem (1914-1995). I Oscars roman Den förtrollade vägen (1953, omarbetad upplaga 1974) rör sig den lille Riki i de stora sommarvillorna på karelska näset i en tät familjegemenskap bland en klan av udda människor i en flerspråkig miljö — man kommer lätt att tänka på sommarscenerna i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Rikis värld är surrealistisk, de vuxna uppträder ofta i djurskepnader, åtminstone som han föreställer sig dem. Det märks att författaren som inte bara var författare utan också psykiater var välbevandrad i Carl Gustav Jungs arketyplära. Boken inleds med några suggestiva rader (när en sevärd tv-version gjordes lästes de av författaren själv):
”Själens ursprung är mytisk. Människosläktets och individens kunskap om det förflutna är en berättelse utan början… Själens uppvaknande då förnimmelsernas, tankarnas och tingens första konturer växer fram och sluter sig samman till form, är slutet på en annan oändlig tillvaro.” Och han följde upp med en programförklaring: ”Liksom i myten är jag omgiven av övernaturliga halvt gudomliga, halvt djuriska väsen.”
I andra delen av romanen om Riki, Tjurens år, (1962, båda kom sedan i nytryck hos Natur och Kultur 1987 och 1988, i samband med filmatiseringen) har det mörknat över vägen. Den inleds med några bekanta rader från Edith Södergran: ”Världen badar i blod/ för att Gud måtte leva…” Tjurens år är inbördeskrigets 1918 som innebär slutet på sommarverandors sorglösa idyll. ”Så länge jag kan minnas har det varit krig” konstaterar Riki på första raden. Det är en skicklig roman genom det dubbla perspektivet: Riki härjas av mardrömmar och fantasier som den vuxne författaren återskapar och lever sig in i. (Samtidigt har Oscar Parland sagt att romanerna inte ska läsas som en självbiografi). Idyllen rämnar och lämnar plats för ångest, skräck och död, i en dubbelroman som med den postumt utgivna Spegelgossen (2001) utgör en trilogi som hör till det mest läsvärda i nyare finlandssvensk litteratur, samman med Tito Collianders långa rad av självbiografiska böcker — när ser en förläggare till att de trycks på nytt?
I Olga Engfelts nyligen framlagda avhandling jämförs motivet barndomens förlorade paradis i de tre böckerna om Riki med Leo Tolstojs Från unga år som också är en trilogi (Barndomen, Pojkåren och Ungdomen), och med Jurij Oljesjas Avund, en rysk roman från 1927 som Oscar Parland försvenskade samman med sin hustru Heidi. Olga Engfelt som haft nytta av Henri Bergson men också av Michail Bachtin, Jurij Lotman och en hel del andra auktoriteter kommer i ett intressant kapitel in på de symboliska speglarnas funktion hos Parland och Oljesja — man hade gärna sett en exkurs om ett par andra märkvärdiga spegelgallerier och vad de står för, det i slutscenen i Orson Welles film Kvinnan från Shanghai, och det mozartska spegelkapitel som avslutar Hermans Hesses roman Stäppvargen.
Olga Engfelt skriver: ”Spegeln är ett bildligt uttryck för den magiska gränsen som åtskiljer den igenkännliga ”verkligheten” från det imaginära drömlandet som skapas i protagonisternas fantasivärld. I de analyserade berättelserna dras protagonisterna till spegelns hemlighetsfulla yta, som innebär en möjlighet att nå ”det osynliga landet”, där drömmar och fantasier är viktigare än den påtagligt materiella världen. (—) Författarnas respektive skildringar återskapar inte verkligheten utan syftar till att kartlägga det individuella medvetandets labyrinter, där den beskrivna verkligheten omtolkas och framstår i en ny belysning.” Och hon har säkert rätt i sak när hon hävdar att ”Parland och Oljesja konstruerar varsin berättelse i modernismens anda, som kan definieras med Nietzsches ord: ”No artist tolerates reality.”
Det kan tilläggas att Kristina Björklund, själv romanförfattare, tolkade tjursymboliken och mycket annat i de båda första delarna av Parlands romantrilogi, i avhandlingern Riki och den förtrollade världen från 1982.
ivo.holmqvist@opulens.se
