SYMBIOS. Hilary Hahns schvungfulla spel och tekniska överdådighet inbegriper hela hennes personlighet. Det känns som om hon ingått en symbios både med sitt instrument och med musiken hon framför, skriver Björn Gustavsson.
Verk av Prokofjev
Radiosymfonikerna
Berwaldhallen, Stockholm
Den israelfödde dirigenten Lahav Shani, bosatt i Berlin, lyfte nyligen Stockholms radiosymfoniker till nya höjder. Utan partitur (bara det en bedrift) och med lika exakt som eldigt svepande teckengivning dirigerade 30-årige stjärnskottet Lahav Shani tre växlingsrika, komplexa och alltigenom utmanande verk av den ryske kompositören Prokofjev.
Med drivne konsertmästaren Mats Zetterqvist i spetsen imponerade denna kväll hela orkesterkollektivet (där inte minst blåsare och slagverk för en gångs skull hade mycket att göra).
Inledningsvis Prokofjevs symfoni nr 1 från 1917. Här märks inte mycket av revolution: trossarna till den klassiska musikens form har ännu inte kapats. Radiosymfonikerna manade fram verkets både modernistisk kraft och andhämtningsstunderna av poesi. Symfoni nr 1 är överlag ett ljust, lite pastischartat verk, över vilket Haydns ande svävar.
Av helt annan karaktär är Prokofjevs symfoni nr 5 i B-dur, komponerad sommaren 1944 och med urpremiär i Moskva i början av 1945 — just vid den tidpunkt som de sovjetiska styrkorna inledde sin slutliga framstöt mot Berlin.
Faktiskt finns lite av sovjetiskt segertåg också i själva musiken, präglad av en monumental framåtanda: symfonin rullar fram likt en oövervinnerlig armé på väg mot nya segrar.
Prokofjevs femma pendlar mellan ljus och mörker, mellan mullrande fortissimon och pausartade gläntor av stor frid. Musiken kan här och var påminna om Allan Petterssons symfoniska dualism.
Radiosymfonikerna spelade med gnistrande skärpa och stor gestaltningsvilja — som om de lössläppta tonmassorna hjälpte till att släppa alla eventuella hämningar i musikerleden.
Kvällens höjdpunkt blev dock framförandet av Prokofjevs säregna violinkonsert i D-dur, tillkommen 1923. Längst fram på podiet stod en av världens främsta violinister: den exceptionellt begåvade Hilary Hahn.
Hilary Hahns schvungfulla spel och tekniska överdådighet inbegriper hela hennes personlighet. Det känns som om hon ingått en symbios både med sitt instrument och med musiken hon framför. Lika utlevelsefullt som inlevelsefullt färgar hon musiken inifrån.
Amerikanska Hilary Hahn: ett unikum — och hon tolkade solostämmans bångstyriga färd genom både stormar och lugn med en koncentration som oavlåtligt imponerade.
bjorn.gustavsson@opulens.se
