Resans formler och innehåll

NOVELLER.  Ingun Christensen skriver en rak och enkel prosa, hon har en utsökt komposition i sina noveller, som väl gestaltar människor i vardagen och deras envetna strävan mot klarhet och ljus, bort från det diffusa och mörka, skriver Bo Bjelvehammar.

Skuggbilder av Ingun Christensen
Översättning: Joakim Lilljegren
Fri Press

Mitt ute i Nordatlanten, norr om de Brittiska öarna ligger ögruppen Färöarna, den har arton öar och en befolkning lika stor som en svensk, sömnig småstad. Från min frimärkssamling minns jag Tórshavn, det rika fågellivet och fisket.

På Färöarna finns flera författare, som självklart vill nå ett större språkområde med sina berättelser, framför allt till Danmark. Ingun Christensen har skrivit ett halvdussin böcker på färöiska, både noveller och barnböcker. Hon är språkvetare och översättare och har arbetat inom turistbranschen. Skuggbilder är den första boken som ges ut i svensk översättning.

Detta är nio noveller med stora beröringspunkter, både karaktärer och gestaltade omgivningar återkommer. Människor på bussen möts, gång på gång, det är på väg mot en gemensam plats i ett ärende, för att lämna barn, för att arbeta eller för att hälsa på någon.

Kring själva resandet och seendet kretsar de korta berättelserna. Ofta har personerna något utmärkande och igenkännande drag som en särskild mustasch, ett grått eller mörkt hår, som är särskilt. Personerna benämns och bestäms utifrån det. Någon kan även komma på bussen med ett attribut, som en keps eller med en barnvagn, en annan kan bära en spännande röd regnjacka.

De flesta lever och ser på varandra utifrån krav och förväntningar, några vill gärna framsäga önskemål till någon annan. De vill, men de vågar inte. De har inom sig spärrar eller små barrikader, som de själva byggt.

Reflektioner och tankar i denna resandets formelsamling är ofta utformade som inre monologer, rent av fantasier. För vissa tankar, finns det goda grunder. När flera ser den kvinnliga läraren, tänker de gärna på mörker och på henne som en elak hagga. Hon har inte ändrat sig med åren, det märks på frågorna, som hon ställer. Hon gläds bara åt svar som visar på folks elände och förfall.

Det finns flera personer, som aldrig når fram till sitt mål, på något vis. Visst, de stretar på i vardagen, men de kommer ingenstans. De bara går i cirklar. Det är tydligast med den unga kvinnan, som kämpar för att få vardagen att gå ihop.

Den starkaste berättelsen är den sista om den gråhårige mannen, som trofast besöker sin hustru på ålderdomshemmet. Han går nu dit för att fira deras bröllopsdag, med en blombukett. Före besöket har han sina farhågor, men han blir glad när han möter den välbekanta blicken och leendet. Hon ställer sig på tå och kysser honom.

Ingun Christensen skriver en rak och enkel prosa, hon har en utsökt komposition i sina noveller, som väl gestaltar människor i vardagen och deras envetna strävan mot klarhet och ljus, bort från det diffusa och mörka.