ENKELT OCH ELEGANT. Ytterst sällan förmår en nyskriven diktsamling absorbera mig i den utsträckning som Michael Economous Christos/Ötzi enkelt och elegant förmår, skriver Crister Enander.
Christos/Ötzi av Michael Economou
Smockadoll förlag
I skuggan av ett liv som slocknat, i dödens omedelbara närhet, är det som om själva verklighetens innehåll och närvarande skepnader förvandlas. Smärtan förvrider sättet att se och tolka omgivningen. Människors konturer kan samtidigt bli skarpare, tydligare. Ibland rentav påträngande.
Minnen, sedan länge flydda hågkomster, flyger upp i luften som brända rester, svarta flagor av gulnat tidningspapper. Notiser, berättelser ur förflutenheten, frysta ögonblick som fotograferats och fastnat inför evighetens oöverskådlighet. De virvlar förbi. Hastigt, illusoriskt tydliga. Sammanhang och överblick går annars ytterst lätt förlorade i sorgens saknad och smärta.
Fadern står där såsom handfallen med urnan i sina händer. Greppet är stadigt, kanske av rädsla att ännu en gång förlora greppet om den människa som under alla år funnits vid hans sida. I den lilla obetydliga urnan ligger askan, de sista jordiska resterna, efter modern.
Kyrkogården ligger tyst. Som ett öde och övergivet landskap efter ett sargande krig och främmande truppers skövlingar. Träden tiger. Gångarna är krattade och nästan överdrivet välskötta. Som om ordning skulle kunna driva dödens hånfulla tomhet på flykten.
Dödens obarmhärtiga armé tar inga fångar. Döden skonar ingen – och inget. Tyst. Evigt tigande. Obegriplig i sitt majestät av svärta.
I Michael Economous diktsamling Christos/Ötzi härskar i upptakterna till såväl Christos som Ötzi ett svagt klingande efteråt, en vibrerande efterklang. Då, när allt är för sent, när orden inte längre kan nå fram eller förstås. Allt förvandlas till ett avlägset och avtagande eko — långt, långt bort. Först handlar det om en moders död, senare om en faders.
Denna gång skriver Economou en form av tankeväckande och känslomässigt uppfordrande poesi som, befriande nog, saknar varje form av förställning. Inte ett ord andas tillgjordhet. Och trots ett konstfullt, ja mycket vackert språk förblir det i varje bild och tanke konkret. Orden täcker en verklighet eller olika högst träffande — drabbande — känslolägen. När till exempel vildsvinen trampar in och nästan bokstavligen omkring i diktsamlingen är de förvisso ofta mer än enbart vildsvin genom att deras närvaro skapar en mängd associationer och nya tankeled. Men att de ändå är just bökande och hungriga och vilda svin råder det inte någonsin minsta tvekan om. Jag kan under läsningen snudd på känna deras vassa råa doft där de drar fram över slättmarkerna.
Ytterst sällan förmår en nyskriven diktsamling absorbera mig i den utsträckning som Michael Economous Christos/Ötzi enkelt och elegant förmår. Jag är redan inne på tredje genomläsningen, och inser att jag inte är klar med den. Det är främst kombinationen av intellektuellt innehåll, ett livsfilosofiskt djup, och dikternas starka emotionella innehåll som tillsammans förmår skapa dess stora och lockande attraktionskraft. De eggar och driver fram de existentiella frågeställningar som beledsagar oss genom livet lika självklart som den skugga vi kastar fram till den dag då döden suddar ut våra konturer.
Det finns en övertygande och ibland rentav överväldigande pendelrörelse i dikterna. Chosefritt och självklart, med en förrädisk och skenbar lätthet som helt uppenbart kräver hårt arbete och stort hantverkskunnande, rör de sig över livets myllrande och mångfasetterade mångfald. Detaljerna rymmer den större verkligheten. Rollen som den infrusna mumien Ötzi — funnen i Alperna så sent som 1991 och med en uppskattad ålder på femtusen år — är en förening mellan historia och natur. Och, självfallet, även myt.
Vildsvinen och deras laddade roll har, tycker jag, en särskild och avgörande plats i samlingen. Djuren och med dem naturen som en plats för en förlorad kunskap som åter måste erövras bär på stråk som minner om äldre tiders lärodikter. Och temat har haft en framskjuten position hos Economou alltsedan i dikten pågår människans kom ut för tio år sedan. Men hos Michael Economou finns inte ens den minsta ansats till ekologisk flummighet. Naturen är i stället (jag tror att det är rätt att säga) majestätiskt magnifik och en ständigt närvarande källa till verklig kunskap som ska förenas med insikter hämtade ur civilisationernas historia och inte minst litteraturens levande mångfald.
crister.enander@opulens.se
