RASISM. ”Rasismbeskyllningar” är inte påförande av skuld utan undersökning av makt. Sluta prata om “omvänd rasism” och var oerhört sparsam med att kalla folk ”rasister”, uppmanar Nathan Hamelberg.
Sedan några årtionden dras svenskan med det ideologiskt fabricerade begreppet ”omvänd rasism”, och det dyker upp titt som tätt i diskussioner om rasism. Är själv hjärtligt trött på diskussioner om rasism — inte för att de inte behövs — men för att de sällan utgår från någon meningsfull definition. Det går inflation i vad som kallas rasism, från alla möjliga håll. Och med det sagt menar jag inte att rasism är något marginellt.
Häromveckan hamnade skådespelaren Liam Neeson, skådespelaren som kanske är mest känd för att ha spelat Oskar Schindler och jedimästaren Qui-Gon Jinn, i blåsväder för att han närmast bekände en impuls att vilja misshandla slumpmässigt utvalda svarta människor som hämnd för att en vän våldtagits av en svart man. Neesons bekännelse handlade om en händelse som skedde för fyrtio år sedan, och den förvisso klumpiga bekännelsen var kanske mest av allt en bekännelse av hur rasistiska tankar kunde genomsyra honom. Några dagar senare drev skådespelaren Idris Elba med idén, och ersatte ”black” med ”ginger”. Men det var något med driften som gjorde mig beklämd. Den var välfunnen, för alla tänkande personer ser det så klart som absurt att ge sig på slumpmässigt utvalda rödhåriga personer som hämnd för våldsdåd begångna av en rödhårig individ. Men driften lämnade mig med en bismak av dikesvatten från alla fruktlösa diskussioner om ”omvänd rasism”.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Rasism är system, ur vilket maktordning(ar) följer. ”Omvänd rasism” är en fördummande propagandaterm. Fördomar om och mellan grupper inom rasistiska system går åt alla möjliga håll, ”omvänd” försöker omformulera rasism som ett gäng spontant uppkomna gruppfördomar. Modern rasism var inte något aggregat av spanska och portugisiska matrosers, soldaters och befäls egna attityder till arawak- och tainufolken, inte heller var det brittiska eller franska nybyggares spontana känslor inför ursprungsfolk. Rasism var ideologin som motiverade en militärt införd ordning, den var teologiskt uppbackad av först av katolska kyrkan och senare pseudovetenskaplig rasbiologi som innebar att människor kategoriserades som blancos, cabaclos, mestizos, mulatos, negros, indios och creoles etcetera. Om de gruppernas formella rättigheter och privilegier blev omkastade i grunden så skulle man kunna tala om ”omvänd rasism”. Men när folk säger ”omvänd rasism” syftar de på hat mot vita (och i förlängningen av resonemanget, att det är lika illa som eller värre än annat hat, och att man inte får prata om det). Det är ju ett helt vrickat resonemang som antyder att något har svängt. Men rasism är ju inte hatet som flödar mellan grupper ur ett system, det är själva systemet.
Genom att flytta definitionen från system till känslor likställer man de som underordnas i systemet (och hatar det och de överordnade) med de som överordnas och ges privilegier i det. ”Indios” och “negros” hatade ju slavägare och inte sällan vita från dag ett av slavhandeln och kolonisationen, men det gjorde ju inte rasismen som system ”omvänd”.
Fördomar om människor ur andra grupper har alltid funnits, men rasistiska idéer är etablerade genom institutioners ideologiproduktion och medveten propaganda. Europeiskättade bönder, lant- och industriarbetare utvecklade inte spontant föreställningar om afrikanskättade slavars lättja, ursprungsfolkens ociviliserbarhet, utan de idéerna fyllde en politisk funktion för försäljningen av människor som egendom och senare organiseringen av superexploateringen av slavättlingars arbete, koloniseringen av den nya världen, utrotningen av ursprungsfolk och splittrandet av arbetares och egendomslösas motstånd mot intensifieringen av exploatering. Hat och fientlighet mellan i stort sett alla grupper flödade ur detta; ”omvänd” försöker få det till att det var hatet som etablerade systemet snarare än tvärtom.
I USA skiljer man på ”racism” (rasism) och ”racial prejudice” (rasfördomar) — en åtskillnad vi saknar i svenskan. Vilket leder till det idealistiska felslutet att maktordning, diskriminerande lagar och segregation flödat ur fördomar snarare än tvärtom. Med tiden har det så klart uppstått en växelverkan; när lagar som upprätthållit rasdiskrimering skrotats har så klart fördomar levt kvar.
Av allt det här finns det många slutsatser att dra. Några av de viktigare i mitt tycke:
1) Sluta prata om omvänd rasism.
2) Var oerhört sparsam med att kalla folk ”rasister”. Okunskap gör en inte till rasist. Okunskap gör en inte ens till fördomsfull, men sannolikheten att man sprider rasfördomar ökar om man inte har kunskap som föregår mötet med fördomar. Generaliseringar är inte fördomar; dock är generaliseringar om minoriteter i princip alltid långt mindre underbyggda än generaliseringar om majoriteter. I en samtid där den genomsnittliga svensken kanske på sin höjd känner till de arabiska orden för ”min kära” och ”skynda på” och en hälsningsfras som ordagrant betyder ”frid vare med dig” så tycker sig ändå en oroväckande andel av svenskar sig veta hur araber egentligen är.
3) Våga diskutera rasism oaffekterat ibland. ”Rasismbeskyllningar” är inte påförande av skuld utan undersökning av makt.
nathan.hamelberg@opulens.se
