OFFENSIVT FÖRSVAR. Vi i medierna måste bli bättre på att försvara oss mer offensivt, på att förklara att journalister är till för medborgarna, vad politiker, provokatörer och tyckare på extremhögerkanten och allt längre in mot den politiska mittfåran än påstår, anser Lisa Bjurwald.
Det är inte längre enbart vi journalister som tvingas betala priset för de omfattande hoten mot vår yrkeskår. Dagens Nyheter kan i dagarna berätta att Sveriges Radio lagt 33 miljoner kronor under förra året på att försöka skydda sina anställda. Det är medborgarnas skattepengar som ryker, och det är medborgarna som förlorar när bevakningen av exempelvis lokalpolitik, extremism och kriminalitet blir lidande.
Efter att ha föreläst om detta i åratal och besökt utsatta redaktioner runt om i landet är jag trött och uppgiven över hotbilden, och över att den dessutom inte ljusnar utan förvärras. Den negativa utvecklingen verkar inte ha något slut. Ibland undrar man faktiskt: Har så kallat vanligt folk blivit galna, eller vad håller de på med? Hur många människor satt och klistrade ihop hotbrev på 1980-talet och skickade in till Tv- eller Radiohuset på Gärdet? Sannolikt en ytterst liten, rättshaveristisk minoritet. Idag tvingas Sveriges Television hantera 35 incidenter per dag. På bara fyra år (2014-2018) har företagets säkerhetskostnader fyrdubblats.
De “triggers” som finns inbyggda i sociala medier, verktyg som också gör det enklare rent praktiskt att hota oss journalister, ger bara en del av förklaringen. Vi i medierna måste bli bättre på att försvara oss mer offensivt, på att förklara att journalister är till för medborgarna, vad politiker, provokatörer och tyckare på extremhögerkanten och allt längre in mot den politiska mittfåran än påstår. Vi är inte fienden, tvärtom — och vi accepterar inte längre den här typen av tack för vårt underbetalda slit.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Om vi nu bara kunde få polis och rättsvårdande myndigheter att förstå vidden av hotet, så att trakasserierna oftare gav påtagliga konsekvenser för hotarna. Nyheten om SVT:s säkerhetskostnader kommer samtidigt som en person dömts för att ha hotat en ledarskribent på Aftonbladet till livet. Domen ses som en seger, men vad är några tusenlappar i dagsböter för att attackera demokratin? Tyvärr kanske ett proportionerligt straff i ett land där man i tonåren kan mörda någon och sedan vara ute ur fängelset före 30-årsdagen.
Skolan och föräldragenerationen måste också ta sitt ansvar för vad unga håller på med på nätet. Utan moralisk vägledning blir steget från att sprida kränkande inlägg om klasskompisen till att trakassera lokala krönikörer otäckt kort. När jag skriver de sista orden i den här krönikan, på ett offentligt kafé, sitter en grupp småkillar, som ännu inte nått tonåren, vid bordet bredvid. “Kolla hur många likes jag fått på min ‘Snap’ sedan jag la upp den här storyn!”, utbrister en av dem triumferande. De virtuella ryggdunkningarna tar aldrig slut, den digitala människans behov av bekräftelse sinar aldrig utan växer sig bara större med tiden.
Och hur sjukt det än må låta, ger attacker på pressfriheten via attacker på enskilda journalister idag oräkneliga likes. Vi måste alla agera mot detta — journalister, mediechefer, föräldrar, lärare. Välmående medier är en central stöttepelare i en välmående demokrati. När journalister hotas på så här bred front, hotas själva statsskicket. Hur mentalt trött man än blir på trollen kan vi därför aldrig sluta kämpa.
lisa.bjurwald@opulens.se
