SNOPPAR. “För mig personligen är det alltså mer intressant att titta på små kerubsnoppar än väletablerade gubbsnoppar,” skriver Ida Thunström apropå utställningen med Gilbert & George på Moderna Museet i Stockholm.
De som i regel blir mest provocerade av att titta på nakna vuxna män är nog, även om de i dagens Sverige kanske inte är så många, de lite smyghomofobiska cis-männen.
Det legendariska konstnärsparet Gilbert & George inledde sin karriär som konstnärsduo på 1960-talet. Sedan den gångna helgen är de aktuella på Moderna Museet i Stockholm med The Great Exhibition, och mycket naket är det alltså där. Kul och provokativt? Inte direkt min första tanke. Jag instämmer snarare med Hanna Johansson då hon så väl uttrycker det i Expressen: “Deras rövhål är inte spännande längre.”
Nu inser ju såklart Johansson, liksom jag, att Gilbert and Georges konst handlar om betydligt mycket mer än nakna män, men ändå uppstår det hos mig en ny insikt. Tanken om att hierarki inte bara handlar om vem i samhället som får tillfälle att synas, utan även vem som ska få den stora äran att bli provocerad och berörd.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Det som får mig att höja på ögonbrynen inför The Great Exhibition är i första hand vilka som erbjuds en utmaning. Provokationer sker i en kontext, avgränsande av grupper, tidsperioder, normer etcetera. Tidsbestämt alltså. Provocerar Gilbert & George alltså fortfarande cis-män? Att det fortfarande skulle kunna finnas något stötande i det hela där känns lite märkligt. Men märkligheter existerar ju som vi vet. Inte minst då det rör sig om vad som räknas ha erkänt konstnärligt värde. Den homosexuella kampens poesi uttrycks oftare av män än av kvinnor, något som jag tror handlar mycket om publikens allmänna intresse. The Great Exhibition blir därför lite som en förlängning av den manliga makteliten. Manliga rövhål hamnar på moderna museet. Att jämföra med kvinnliga rövhål, som i regel förpassas till porrfilmer. Var sak på sin plats.
De senaste åren har jag vant mig vid att få se fler kvinnor komma in på de stora arenorna. Francesca Woodman, Nathalie Djurberg, Hilma af Klint och såklart Marie-Louise Ekman. Kanske blev det lite för mycket för Moderna museets publik? Jag har alltid gillat Gilbert & George, de har stuckit ut lite som en avart i det sena 1900-talets bildvärld. Idag är det dock 2019, och vi får inte glömma bort hur många fler grupper av människor som har vant sig vid att bli inspirerade av konstupplevelser. Hur viktigt det är att tänka över vem man väljer att vända sig till. Jag undrar om inte den största utmaningen för mig som konstkonsument är att lyckas bli personligt berörd. När allt kommer omkring är det ju upp till var och en av oss att finna vår egen inspiration, och det lönar sig sällan att sitta och låta sig bli serverad.
I fredags gick jag till Danmarks nationalgalleri, Statens Museum for Kunst. SMK Friday, spexigt värre. Vernissage, gratis inträde, liveband och bar. Som ett litet konstnärsdrivet galleri ungefär, fast med målningar av Cezanne och Picasso på övervåningen. Gratis inträde kan i sig förvisso provocera någons hela världsbild, men för mig var det mer uppfriskande än det danska ölet. Men det är som sagt sällan det är lönt att sitta och låta sig bli alltför serverad, alltså lämnar jag baren, konserten och minglet (samt den tämligen tråkiga nya utställningen) ganska snabbt. Istället går jag en trappa upp till den permanenta utställningen, konstsamlingen. Så mycket bättre det känns att gå runt bland de stora mästarna. Dansk (och annan europeisk) konsthistoria, målningar av giganter från forna tider, och jag finner mig betydligt mer inspirerad av det än tanken på Moderna i Stockholm just nu.
För mig personligen är det alltså mer intressant att titta på små kerubsnoppar än väletablerade gubbsnoppar. Mossighet kan tydligen ta sig många olika uttryck.
ida.thunstrom@opulens.se
