RUNEBERGSDAGEN. “Ofelbart och utan att staka sig klarade han av alla tjugoåtta verserna.” Ivo Holmqvist imponeras av talman Andreas Norléns hyllning till den finlandssvenska nationalskalden Johan Ludvig Runeberg som idag fyller 215 år.
Skalden Johan Ludvig Runeberg är i gott minne bevarad i vårt östra grannland. Hans födelsedag den 5 februari firas varje år med pompa och ståt, Runebergsdagen högtidlighålls under solenna former. Som korresponderande medlem av Svenska litteratursällskapet i Finland får jag sedan mer än trettio år en inbjudan, tryckt på bästa handgjorda papper, till en festlighet där man enligt en diskret anvisning ska vara högtidsklädd, fast frack är inte obligatorisk, det räcker med en sober mörk kostym.
Ständigt har jag tackat nej, också nu. Det är långt från Österlen till Österbotten och Helsingforsregionen, och årstiden lockar inte till en sådan utflykt. Om vinden ligger på från Bottenhavet kan det vara alldeles arktiskt i Helsingfors, det vet jag av egen erfarenhet. I år gick jag miste om att lyssna på Sara Stridsberg när hon tog emot ett prestigefyllt pris.
En som däremot tackade ja och kom var vår talman Andreas Norlén som gjorde stor lycka hos vårt broder- och systerfolk genom att utantill recitera Runebergs mest kända dikt, den om det modiga dumhuvudet Sven Duva (”ett dåligt huvud hade han men hjärtat det var gott”) som i väntan på Sandels undsättning såg till att ingen djävul, det vill säga den lede ryssen, skulle släppas över bron.
Det märkvärdiga och beundransvärda med Norléns uppläsning var att han litade på sitt minne. Ofelbart och utan att staka sig klarade han av alla tjugoåtta verserna, kanske har de suttit i sedan folkskoleåren. Man jämföre med den nuvarande innehavaren i Vita Huset som ständigt behöver snegla på en teleprompter (och när han avviker från textremsan och fablar fritt brukar det bli oförståeligt nonsens).
Andreas Norlén har, likt Sven Duva, ett gott hjärta men dessutom ett klokt huvud och ett receptivt minne. Det är förstås nästan en förutsättning för att klara av de besvärliga förhandlingar som han skött i fyra utdragna månader, innan regeringen äntligen kunde bildas. Hans kollega i London John Bercow är lika imponerande, och när han är i tagen betydligt roligare att se på och lyssna till än gap- och skrikhalsarna som reser sig från de gröna lädersofforna och nostalgiskt dröjer sig kvar vid ett gloriöst förflutet då solen aldrig gick ner över det engelska världsväldet. – Andreas Norlén deklamatoriska bedrift har lagts ut som ett Youtubeklipp av Hufvudstadsbladet.
info@opulens.se
