Jönson.sviker.inte

Litteratur/Kultur.
Poeten Johan Jönson. Foto: Privat (Johan Jönson). 

“Likt Jönsons tidigare diktverk är Marginalia/Xterminalia en poetisk klasshatsakt laddad med groteskerier och intelligent lyrik som fortfarande gör mig knäsvag.” Så skriver Helena Lie i en uppskattande recension av verket som består av två böcker.

 

 

Marginalia/Xterminalia av Johan Jönson
Albert Bonniers förlag

Jag och poeten Johan Jönson har en lång historia. Jag slukade Efter arbetsschema när den kom 2008, tänkte att tyngre än så här blir det inte. Jag har läst några av de verk som släpptes innan hans så kallade genombrottsbok (som var just Efter arbetsschema) i efterhand och det mesta som släppts efteråt. Även sett en uppsättning av det dramatiska verket Zoembient som turnerade 2010. Vad jag vill säga är: Jag kan omöjligt läsa Jönson objektivt. Å andra sidan är väl ingen kritiker objektiv nu för tiden. Eller alls någonsin. Jönson har en enorm produktivitet bakom sig. Runt arton diktböcker, ett tiotal dramatiska verk, flertalet co-labs inom performance och dans.

Likt Jönsons tidigare diktverk är Marginalia/Xterminalia en poetisk klasshatsakt laddad med groteskerier och intelligent lyrik som fortfarande gör mig knäsvag. Skillnaden med Marginalia/Xterminalia är att verket dels är uppdelat i två böcker, dels är betydligt tunnare än de föregående, men i övrigt rör vi oss i det typiskt jönsonska landskapet, eller snarare bland de dårskaper som människor ägnar sig åt. Desperationen är intakt, ångesten och självhatet likaså, förtvivlan och fattigdomen finns där liksom de groteska kropparna, döden, självdöden, förfallet, äcklet och mardrömmarna.

såg
en serie drömbilder
av mig själv, där
jag åt med sked
av den egna hjärnan.
jag höll mitt avhuggna huvud i famnen, åt ur halsöppningen, åt.
det smakade ingenting.

Jag arbetar för pengarna

jag tror inte på någonting.
ändå dricker jag.

Jag jobbar bara för pengarna

Att få in pengar eller inte, att överleva, försörja familjen, löper i frenetiska omkväden över varje sida, självklara i den ständiga repetitionen. Som om diktjaget fastnat i ett slags liv (läs underklass) han inte vill ha, men tvingar sig uthärda eftersom han inte tycker sig ha något val och jag tänker nej, vissa ger upp att ha ett val för de orkar inte mer: … / jag har inte dött / eller blivit gravt invalidiserad / på något meningslöst skitjobb. / inte hittills i alla fall. / jag är tacksam för det, märker jag. / Jag ska tjäna pengarna /… / döden som utför / ett momentant / och reduktivt montage / av det egna livet. / Jag måste tjäna pengar /… /

Kroppen är likt tidigare en behållare eller ett redskap som arbetar och som försämras för varje år, görs odugligare. Det är inte muntert, nej. Men i den kompakta uppgivenheten och resignationen gömmer sig ibland en one-liner som får mig att skratta. Som här: … / jag minns hur / framtidens landskap böljar / och böljar / som en medelpadsk höståker /… Eller: … / jag är vitt slödder. spermavitt babbeslödder. /… / Jag tänker på den danske författaren och dramatikern Bjørn Rasmussen som i sin senaste diktbok Ming (Modernista, 2017) talar med liknande metaforer. Rasmussen och Jönson tycks i sin diktning dela samma sorts smärta även om den ene är psykiskt sjuk och står på tung psykofarmaka och den andre dricker lite för mycket och är sjuk i själ och kropp av slavlönearbetet.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

 

De välbekanta akademiska referenserna är här, liksom namedroppandet av poeter och filosofer. Ett slags parallell verklighet till den sorg jaget uttrycker gentemot allt det förslösade arbete som utförs, förlusten av liv i att ständigt upprepa det.

sverige som immanent
kapitalistisk randstat, befolkad
av foglig biomassa,
ett sorts ryggradslöst slem,
utan möjlighet att ta ansvar
för sina handlingar, begär, språk. ja,
själva frasen ”ta ansvar”
(abjektalt äcklig att upprepa i dikten)
självt en lätesloop
ur det hyperliberala dröm-
en-dröm-landets-regim.

Tonläget skärps i Xterminalia, den andra delen. Den har annan disposition och ett aggressivare innehåll med våldsbejakande idéer, våldsamt sex, machostereotyper och ett mycket kort appendix som med sin blotta existens verkar säga: Ha ha, se. Det tar aldrig slut. Livet. Lidandet. Döden. Aldrig.

Man skulle eventuellt kunna läsa Jönsons diktsläpp de senaste åren — Efter arbetsschema (2008), Livdikt (2010) och riktningstriologin Med.bort.in. (2012), Mot.vidare.mot. (2014) och Dit. dit. hään. (2015), som ett enda megalångt pågående verk. (Förmodligen det längsta i sitt slag.) Böckerna har uppenbara likheter, hakar i varandra, en del fraser går igen och stilgreppen likaså, men det vore att reducera Jönsons arbete och det spelar dessutom ingen roll. Det är dikt på liv och död och den är livsviktig.

HELENA LIE
helena.lie@opulens.se

Alla artiklar av Helena Lie

Helena Lie är verksam som konstnär, poet och litteraturkritiker. Hon har en bakgrund i bl.a. litteraturvetenskap och litterär gestaltning och har förutom litteratur även skrivit om scenkonst och performance, och gör det fortfarande ibland. Hon var kritikredaktör på tidskriften Populär Poesi mellan 2015-2018 och kritiker på Skånska dagbladet i flera år. Hon skriver nu för tidskriften Horisont och sysslar lika delar med konsten som skrivandet och delar tiden mellan Malmö och Berlin.

Det senaste från Kultur

0 0kr