FALLHÖJD. Göteborgsoperans danskompani är på besök i Paris. Skid heter den ovanliga dansföreställningen . Trots att salen är gigantisk var det fullsatt denna vinterkväll när Opulens Anne Edelestam besökte Chaillot-teatern.
Skid med Göteborgsoperans danskompani
Koreografi: Damien Jalet
Musik: Christian Fennesz och Marihiko Hara
Scenografi Jim Hodges och Carlos Marques da Cruz
Plats: Théâtre National de Chaillot (På svenska: Chaillots nationalteater). Paris.
Förra året bekantade sig parisarna med skandinaviska dansare och uppenbarligen har vårt goda rykte spridit sig. För trots snöblandat regnrusk tog sig folk till Chaillots nationalteater för en trekvarts annorlunda upplevelse med Göteborgsoperans danskompani.
Annars har inte kompaniet mycket till svenskhet att erbjuda förutom namnet. Kvällens koreograf, Damien Jalet, är fransk-belgare och resten av truppen kommer från världens alla hörn. Isländskan Katrin Hall dirigerar danskompaniet sedan 2016.
En tio kvadratmeter stor plattform lutade i 34 grader på scenen och på den kravlade dansarna upp och ner. Musiken var ångestladdad och jag undrade om jag inte hamnat mitt i Dantes Inferno. Kanske kände dansarna just så, för det krävs såväl noggrannhet som skicklighet av stora mått för att kunna föra sig på en lutande yta utan att glida ner. Men de klarade provet med bravur. De uniforma dräkterna suddade ut individualiteten till förmån för det kollektiv. Det underströk också dansarnas behov av varandra för att hålla sig på plats.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Gravitationen fascinerar koreografen eftersom han skapat denna koreografi på vad som liknar en bergsrygg från vilken dansarna kunde trilla ner i avgrunden när som helst. När han skapade Skid, inspirerades Damien Jalet av en farlig japansk ritual —Onbashira — vilken går ut på att hundratals män sätter sig på trädstammar för att få dem att glida ner för bergssluttningar.
Jag slungades tillbaka till barndomens skräckupplevelse inför fallet — det fall vi drömmer om ibland. Att släppa taget, våga ta steget fullt ut i intet. Något samtliga brottas med då och då.
Den första delen av föreställningen blev lite lång, speciellt som musiken dundrade på utan att musikaliskt väcka några behagliga känslor. Dansarna gled upp och ner och jag saknade dansrörelser. Men under den andra delen tycktes föreställningen väckas till liv. Från uppdykandet av olika robotliknande varelser och skuggor, vackert iscensatta, ledde det hela fram till en avslutning med en enda dansare på scenen. En individ insvept i en kokong.
Vi föds och dör nakna och ensamma. Men vi lever i en gemenskap. Som robotar? Som individer? Våra liv liksom våra upplevelser kan tydas olika, men vi är ändå del av samma sårbara mänsklighet. Kan vi hålla oss fast vid bergsväggen, vår tro, vårt liv, eller låter vi oss glida ner i något som kan betecknas som antingen helvetet eller himlen? Livet kräver skicklighet och strävsamhet. För visst trillar vi ofta dit, det gäller bara att kravla upp igen.
Ja, som ni förstår kan denna dansföreställning tolkas på flera olika sätt — eller inte alls. Man kan även bara njuta av iscensättningen, dansarna, dräkterna och skuggarbetet, ja, om man inte lider av höjdskräck förstås.
