BILDNING. Det finns en föreställning om förekomsten av en bildad borgerlighet. Jesper Nordström ser sig omkring i dagens samhälle och börjar tvivla på återväxten.
Hugo Hamilton var Sveriges civilminister och liberal politiker i början av 1900-talet. Men också nonsensdiktare som skrev det som var undertecknads favorit i koltåldern.
“-Tumpar du i kallimallivandra?,
sa det första trollet till det andra
-Nej, men linkelunk har buritörsta,
sa det andra trollet till det första.
Det var inte underligt minsann,
att de inte alls förstod varann!”
För en tid sedan verkade den moderate talmannen ha blivit lite irriterat trött på den segdragna regeringsbildningen och citerade Runeberg med formuleringen ”det frågtes blott, det gavs ej svar”. Tyvärr är detta en anomali i en alltmer obildad och antiintellektuell borgerlighet, som mer verkar ha utvecklat reptilhjärnan än den bistert konservativa ryggraden.
När Jimmie Åkesson fick frågan om vilken som är hans favoritskiva nämner han Låtar som är sådär med Björn Rosenström. Mer och mer blir det så att när företrädare för högern talar om kultur osäkrar jag min Herbert Von Karajan-box från Deutsche Grammophon.
Hugo Hamilton skrev sin dikt mitt under en sammankomst i riksdagen, i en slags trött kommentar mot det eviga käbblet och kanske det finns någon som minns blåsossen Feldts rimmade rader om löntagarfonder?
Fast om vi nu vänder på det hela för att utmana tankemuskeln, tänk om det eviga babblet i riksdagen nästan är den lera som lyriska lotusblommor växer ur? Tänk om det på självaste Helgeandsholmen finns den mylla och det överskott av ord, ord, ord som krävs för att förnya poesin? Om John Ashbery kunde använda sig av klyschor från politik så varför skulle inte en uttråkad centerpartist i Riksdagshuset kunna göra det samma?
Kommer vi kanske att få se Annie Lööfs dadaistiska poesi i höstboksfloden snart? Alla dessa svindlande frågor. Men den mest svindlande frågan är väl om det någonsin funnits en bildad borgerlighet? När min far säger att personen är “hemskt obildad” kan det lika gärna handla om dåligt bordskick, att äta sås med sked eller ta vinglaset i fel hand. Men i ärlighetens namn, vad spelar detta för roll om vi jämför med den flagranta brist på kunskap som det innebär att inte veta vem som skrev Gösta Berlings Saga samtidigt som man i föregående andetag uttalar sig om kanon och svensk tradition.
Här närmar vi oss borgerlighetens kultursyn i ett nötskal. Med ena handen tar man bort fri entré till statliga museer, med den andra hytter man med näven och talar om bildning och tradition. Så vad får traditionen kosta då, för att tala det lingua economica som verkar vara det enda allianspartierna förstår?
Är kanske myten om den beläste mörkblåe greven just en myt? Tillåt mig i alla fall tvivla på återväxten när det gäller denna utrotningshotade art, eller formulera det som så att de champagnevaskande snorungarna i Båstad näppeligen bryr sig om vare sig Paul Celan eller Moa Martinson.
jesper.nordstrom@opulens.se
Alla artiklar av Jesper Nordström
