SANNINGSSÄGARE. Vad händer om Greta Thunberg tröttnar på sin roll som sanningssägare? Erik Cardelús finner att alla dessa enorma hyllningar av henne, som vårt hopp, också är skrämmande. En ung individ kan inte ensam axla ansvaret för framtiden, menar han.
Greta Thunberg trendar, med all rätt. Den klimatstrejkande tonåringen syns i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Först på Cop 24 i Katowice där hon fick en hel församling att lyssna andäktigt och sedan skruva på sig inför hennes rättframma och självklara budskap.
Sedan sitter hon där hos Skavlan, bredvid den amerikanska medborgarrättskämpen Jesse Jackson. Hon framträder på Idrottsgalan, där hon delar hon ut utmärkelsen till årets ledare som blir herrlandslagets förbundskapten Janne Andersson.
Härnäst står World Economic Forum i Davos på tur och sedan ett besök hos påven i Rom. Överallt åker hon med tåg, i miljökonsekvensens namn, tågresor som blir långa och tidsödande men där hon får tid ”att läsa, skriva tal och mycket annat”, enligt henne själv.
Vad är det då som är så fantastiskt med Greta Thunberg och hennes gärning? En del cyniker skulle säkert muttra något om hennes kända och framgångsrika mamma operasångerskan Malena Ernman. Utan henne skulle det bara vara en trotsig tonåring i mängden, någon som folk mest fnös åt.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Andra, inte fullt så cyniska, skulle förmodligen säga något om sociala medier och tajming, att världen behöver en ung röst som säger det självklara. Någon som står obunden från politiska, ideologiska och forskningsmässiga lojaliteter, hög svansföring och positioneringar. Allt detta strategiska halv- och helhyckleri som så ofta kännetecknar att vara vuxen i rummet.
Kärnan i hennes gärning är rättframheten. Att säga som det är – att dagens vuxna håller på att sabba livsbetingelserna för kommande generationer. Att en blind tro på ekonomisk tillväxt och framhärdandet i en ohållbar livsstil tar oss allt närmare en katastrof med okontrollerbara följder, något riktigt otäckt vi inte kan backa tillbaka ifrån.
Det brukar sägas att barn, dårar och druckna är sanningssägare. Att det är de som säger sanningen när de vuxna i rummet viker ner sig, tiger och tittar bort. Saken är den att Greta Thunberg inte säger något väsentligt nytt. Hon framför snarare ett rakt och rättframt destillat av alla de forskningsrapporter och forskningsuttalanden vi översköljts av under de senaste 10 åren. Alltifrån klimatmötet i Köpenhamn hösten 2009 (COP 15) till idag.
Ofta har det sagts att Greta Thunberg är vårt hopp. Hoppet för klimatet, hoppet för planeten, hoppet för oss människor. Och visst är hennes agerande hoppingivande. Samtidigt blir alla dessa enorma hyllningar också skrämmande, denna mänskliga tendens att skjuta över hoppet, ansvaret och skulden på någon annan part. För spelet är alltid lättast från läktaren. I synnerhet gäller det när det är något jobbigt som pågår, något vi helst inte vill ta i eller vara med om. För vad händer om Greta Thunberg tröttnar och bestämmer sig för att göra något annat? Vad händer med hoppet då?
info@opulens.se
