“En text med magstöd- smart, klarsynt, initierad, känns genuin och extremt samtida.” Helena Lie har läst Melissa Broders So sad today.
So sad today av Melissa Broder
Daidalos förlag (2017)
Översättning: Jenny Högström
Jag har tomrum i hjärnan där jag vill gömma mig från livet.
De är fulla av röster som upprepar att vi var nirvana om och om igen.
Det låter sant eftersom jag är en missbrukare och jag vill att kicken ska vara sanningen. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna fylla dessa tomrum.
Men jag försöker verkligen att inte dyka ner i dem igen.
Ur So sad today
Att vara barn är svårt. När jag var sju-åtta år insåg jag min egen dödlighet och utvecklade tvångstankar kring vatten: Hur det skulle bli om vattnet på jorden tog slut. Detta följde mig i flera år och jag fick ingen ro, ety jag hittade ingen lösning. Vattenidén byttes i elvaårsåldern mot natträdsla. Jag blev livrädd för natten, inför att somna eftersom jag inte visste vad som hände när jag sov. Mördare kunde när som helst komma, eller spöken. Eller något från en rysare jag råkat se. Natträdslan varade i fyra månader. Jag hade stark ångest varje gång det var läggdags för jag visste att jag ännu en natt skulle ligga rädd och vaken till tre-fyra på morgonen. Fyra månader är en lång tid i ett barns liv, men min problematik togs inte på allvar av de vuxna. Som väl är växte jag ur (just) denna.
I nyligen översatta essäsamlingen So sad today undersöker den amerikanska poeten Melissa Broder liknande trakter i sig själv. Broder har lidit av ångest i hela sitt liv och efter en serie panikattacker startade hon år 2012 det anonyma twitterkontot @sosadtoday, där hon skrev om sin ångest och depression. Kontot fick en mängd följare och ligger till grund för denna bok som nu släppts på svenska i Jenny Högströms varsamma översättning.
För Melissa Broder började allt i tolvårsåldern med tvångstankar om att hon skulle dö. Dessa symptom förvärrades efterhand vilket ledde henne till olika läkare, diagnoser, mediciner, metoder, icke-metoder, new age, terapier och så vidare. Under många år försökte hon även, parallellt med det andra, att självmedicinera via ett kopiöst missbruk- av i stort sett allt där går att missbruka. Alkohol, narkotika, lugnande tabletter, sex, män, mat, internet, what not… ”Jag är missbrukarnas missbrukare”, säger hon i en essä. Jag tror henne.
Tvångstankar, ångest, depression, vad som triggar det, vad som används för att stå ut med det och hur man försöker verka normal trots att man känner sig kontaminerad av ohälsa- allt detta skriver Broder om. Det är ingen lätt läsning. Ibland står jag inte ut, måste bläddra vidare. Att gå igenom hennes destruktiva excesser är frustrerande; ett intensivt skadebeteende är inte vackert. Hon dyker upp asfull på yogan halvtolv på dagen- hon är alltid full så varför skulle hon inte vara det då. Hon går och tränar hög på amfetamin och ecstasy, hon sextextar in absurdum med nätragg, hon har sex med personer hon knappt kommer ihåg efteråt, än mindre vad de gjorde. När hon försöker låta bli att fylla sig med bekräftelse eller rusmedel trillar hon ner i ångesthålet igen och där är det ännu värre.
So sad today är en text med magstöd- smart, klarsynt, initierad, känns genuin och extremt samtida. Den är emellanåt manisk, emellanåt så erbarmligt ledsen att änglarna gråter. Vissa partier är på gränsen till för babbliga, för monomana, ibland äckliga (och då syftar jag inte på fetischkapitlet som jag inte tycker är något att oja sig över). Men jag förlåter Broder för det. Författaren ville med boken outa allt hon känt skam eller ångest inför och då blir det så här. Allt eller inget.
Mot slutet finns ett långt kapitel om Broders äkta makes autoimmuna sjukdom och den texten är den mest drabbande, den starkaste. Här slutar hon gömma sig bakom typisk amerikansk humor, ironi och annat tingeltangel som jag har svårt för, och tecknar istället ett oerhört smärtsamt porträtt om honom och om henne. Om deras äktenskap och kärlek, och hur det kommer sig att hon fortfarande är vid hans sida trots att han är sjuk mest hela tiden. Det är ett kapitel om att älska någon villkorslöst. Jag tänker: Varför kan det allvarliga och bottenmörka inte få vara just detta? Varför ska det alltid behöva publikanpassas så förbaskat?
Men här kommer en annan tung aspekt in. Nämligen myten om den kvinnliga hysterin. För det är en avsevärt förhöjd risk att som kvinna dela sin erfarenhet kring psykisk ohälsa. Avsändaren riskerar i högre utsträckning än en man att skada sitt rykte, bli paria, sinnessjukförklaras, kanske få sitt föräldraskap ifrågasatt och så vidare, om man inte istället hämtar sin makt ifrån denna tillskrivning; ett kvinnoemancipatoriskt fenomen som t.ex. Karin Johannisson behandlar i Den sårade divan från 2015. Men oavsett: Denna skevhet får blodet i mig att koka. Jämför receptionen av Ann Heberleins Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö (2009) med till exempel Andreas Lundbergs Storm i den pelare som bär som kom i höstas. (Nu skiljer det några år mellan dessa två och det talas allt mer och allt öppnare om psykisk ohälsa, men så snabbt går utvecklingen ändå inte…) Eller varför inte det som på sjuttiotalet kallades ”kvinnlig bekännelselitteratur”, men som numera är en fullskaligt etablerad och accepterad genre i vilken både kvinnor och män skriver. Jag orkar inte ens droppa namn, de flesta vet nog vad jag talar om.
I en intervju förra våren i brittiska The Guardian säger Broder att hon var livrädd över mottagandet vid utgivningen av So sad today. Hon var ändå hyfsat etablerad med fyra diktsamlingar bakom sig, men valde att ta risken. Eller rättare sagt: Viljan att dela sin berättelse var större. Nu fick So sad today ett varmt mottagande i USA, men Broder menar att hon fortfarande utvärderar riskerna. Jag kan inte låta bli att tänka att hon ändå plogat vägen lite för efterkommande.
info@opulens.se
