WIEN. I Cecilia Hanssons bok Au pair gör författaren ett slags bokslut över en period i livet. Men detta är också en bok om vägar till självkännedom. Vår recensent Bo Bjelvehammar har läst den med stor behållning.
Au pair av Cecilia Hansson
Natur & Kultur
Med början vid 1800–talet slut uppstod i Centraleuropa en ny företeelse, att arbeta som au pair, att under en begränsad tid vara barnflicka i en värdfamilj, att bo i familjen, att passa barn och delta i förekommande hushållsarbete. Dessutom lära sig ett nytt språk och bli bekant med de rådande samhällsmönstren.
I Cecilia Hanssons berättelse Au pair finns allt detta, liksom att berättarjaget deltar i språkundervisning för utlänningar, ja det heter så. En kvinnlig poet mitt i livet ser tillbaka och minns, hur det var att komma till Wien för första gången, som nittonåring, sedan återvända och återvända igen. Cecilia Hansson arbetar som författare och översättare och har under lång tid följt utvecklingen i Centraleuropa på resor, genom studier och reportage. Hon har under åren bott på ett tiotal olika adresser i Wien.
Den första gången hon åker till Wien är det av grumliga skäl, att komma bort, att se något annat, att möta andra människor. När hon återvänder under årens gång är skälen mera bestämda, hon läser filosofi, hon arbetar med översättningar, skriver poesi och samlar material till reportageböcker. Efter bokens titel på omslaget finns det en punkt och det kan ses som en symbolisk markering av att detta är ett slags bokslut över en tidsperiod i livet.
Det finns en omständighet, som är synnerligen väsentlig genom hela boken. Hon blir ganska omgående förälskad i sin tysklärare. Och det ligger kvar som ett raster över berättelsen: ”Jag hade inte en tanke på att träffa Walter igen, jag hade alla tankar på att träffa Walter igen.”
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Nu ska det sägas, att detta ska ses som en memoar. Cecilia Hansson vill gå till grunden med de mekanismer och marionettrådar, som styr en människa, att inte bara återvända till samma stad, utan även till samma specifika platser. Det är möjligt att det började som en ungdomlig nyck, men över åren mognar det till en besatthet och en känslofull magnetism. Det handlar om misslyckanden och tillkortakommanden, både som au pair, älskarinna och människa. Att låta en obotlig längtan styra livet och låta en annan människa stå i vägen, för egna kreativa processer.
Att låta hinder växa sig stora och hindra en utveckling av det egna jaget, att låta en man styra och ställa. Minsta lilla tecken har en innebörd och handlingar och beteenden bär en bred symbolik. Allt handlar om att tillåta alla känslor komma fram, att greppa det, som ligger bakom i den smärtsamma processen att nå sig själv, förstå sig själv och bejaka det egna jaget
Cecilia Hansson skriver på en poetiskt förtätad prosa, hon fångar mästerligt stämningar och känslor, på ett lättillgängligt sätt.
bobjelvehammar@opulens.se
