VITAL. Sven Stolpe var en ofantligt vital, livsglad, intellektuellt rörlig — för att inte säga intellektuellt vig — människa som med stor lätthet rörde sig mellan imponerande storheter, skriver Crister Enander. Han riktar också skarp kritik mot Alex Schulmans Bränn alla mina brev och menar att de recensenter som hyllat boken har fel.
Minnet öppnar sig och jag blickar ner genom åren och ser mig själv som nybliven tonåring. Tretton på det fjortonde, tror jag bestämt att jag var där borta på andra sidan av tidens titthål.
Jag var ständigt, inte sällan varje dag, på Stadsbiblioteket och gick dessutom inom Bergmans bokhandel och Nates antikvariat — två platser som i snabb takt fyllde mina bokhyllor i rummet därhemma och det till överkomliga priser. Kunskapstörsten var överväldigande, som en kraft vilken gripit tag i mig och inte gav mig någon ro eller tid över för vegeterande eller slö letargi. Varifrån den kom är jag inte klar över än idag. Jag läste febrilt. Det var överväldigande, nästan smått extatiskt genom det sätt världen växte oavbrutet. Fortfarande är jag en utpräglad och ohjälpligt besatt bokläsare, en lustläsare.
Ty kunskap äger en sällsam dragningskraft. I den där säkerligen retligt brådmogne och vetgirige fjortonåringens liv var det särskilt en svensk författare som förmådde slå upp ett stort fönster mot ett då — för mig — obekant Europa.
Han hette Sven Stolpe. Idag tycks han mest vara ihågkommen som ett slags förvriden och förstockad nidbild av ilsken äldre herre av en sort som inte längre tillverkas, inte ens bland Djursholms finaste villor eller bland stolliga brukspatroner uppe i Värmlands djupaste skogar.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Den förhärskande och bigotta inställningen till doktor Stolpe brydde jag mig, tack och lov, inte om ett dyft. Det gör jag ännu inte. Det är alltid klokt — ja, nödvändigt — att bilda sig en egen uppfattning, att själv läsa vad författarna skriver. Och det gäller i högsta grad just de intellektuella som hjorden med makliga och förstockade flockdjur — på evig jakt efter de “rätta” och tandlösa åsikterna — som strävar efter hegemoni och makt har enats om att fördöma utan tillräcklig kunskap. Och genom Sven Stolpes böcker kom jag i omedelbar kontakt med litteratur och kulturkretsar som var mig främmande, inte ens närvarande i mitt liv. Den franska romankonstens största företrädare, engelska tänkare och även tyska och ryska författare. Det är omöjligt för mig att uppskatta hur lång tid som hade krävts för mig att annars hitta fram till författare som François Mauriac, Roger Martin du Gard eller Blaise Pascal.
Kanske aldrig, tänker jag med en rysning för mig själv denna kylslagna och tidiga morgon samtidigt som jag sträcker mig efter min hängivet indruckna och vänliga kaffemugg. Tiden tycks snurra till, få en form av symbolisk hicka. Seendet fördjupas och somligt som varit aningen otydligt blir paradoxalt nog klart och skönjbart i mitt ombonade morgonmörker.
Eftersom jag ännu är till merparten bunden till min sjuksäng i väntan på att jag återigen, för tredje gången i livet, ska lära mig gå, finns det många ögonblick över till eftertanke på ett sätt som nog är betydligt ovanligare när dagarna rör sig i mer invanda banor. Självfallet på ont och gott. Då har tankar och mitt minne välvilligt och fullt av tillfredsställelse börjat att öppna sig för denna märkliga människa och hans passionerade insatser för såväl litteratur som katolsk tro. Idag är det lätt, alltför lätt, att glömma att för Sven Stolpe var hans katolska övertygelse, hans mörka tvivel och ofta starka tro, hans livs viktigaste ledstång. Den förutan hade hans fall ner i förtvivlan blivit avsevärt fler. Detta är inte rätt tillfälle att försöka pejla djupet i Sven Stolpes decennier av studier och böneliv, och avgörande umgänge med många religiösa kvinnor och män, eller det skiftande innehåll som utmärkte hans andliga liv. Men det är en absolut nödvändig fond mot vilken det mesta i hans liv och gärning avtecknar sig. Dessutom har jag funnit att flera av de studier som skrivits om denna sida hos Stolpe ofta är präglade av en svensk flathet och tafatthet samt ett främlingskap inför den europeiska mystikens många olika traditioner. En sorts själsligt förkrympt anda som omöjligt kan göra Stolpe rättvisa. Den betydelse som Sven Stolpe hade för min intellektuella utveckling och kanske ännu mer för en tidig och — inser jag alla dessa år och decennier senare — överrumplande bred och djup bekantskap med de stora författarskapen i Europa var otänkbara utan hans flitiga och djupt insiktsfulla insatser. Han introducerade, han översatte och skrev en ofattbar mängd recensioner och essäer, han tycktes kapabel att på egen hand och liksom i förbigående fylla flera tidningars kultursidor och dessutom ett antal litterära tidskrifter — några av de mest framstående som Fronten drev han för övrigt själv i rollen som chefredaktör och initiativtagare.
En sådan hängivenhet i litteraturens tjänst är sedan länge helt exceptionell, och jag undrar på allvar om någon svensk författare under förra seklet överhuvudtaget kan göra Stolpe rangen varken värdig eller stridig som hängiven litteraturintroduktör och passionerad förmedlare mellan skilda och nog så främmande kultursfärer. Jag tror inte det.
Och nu dras då denne Sven Stolpe i smutsen av snöda ekonomiska motiv och på grund av någon form av privat bekännelselusta som mest luktar unkna terapiminnen och solkigt samvete över egna och högst personliga tillkortakommanden — den ensidigt karriärskåte och uppmärksamhetsjagande Alex Schulman försöker, patetiskt nog, att lägga ansvaret för sin egen koleriska aggressivitet på sin morfar. Arvsynden tycks vara den enda synd som denne person utan eget ansvar och totalt frånvaro av moralisk hållning är beredd att erkänna. Personlig resning, karaktär och viljestyrka, tycks honom fullt främmande. Sven Stolpes skam över sitt barnbarn hade hemsökt honom och fyllt hans böner till Gud, misstänker jag.
Sven Stolpes dotterson Alex Schulman har, som bekant, valt att skriva ännu en bok i raden om en person ur sin närmaste familj. Först ut var pappan, tv-mannen Allan Schulman, mest känd som mannen som kunde hålla reda på Lennart Hyland. Därefter mamman, Lisette Schulman. Nu är då hans morfar — som han överhuvudtaget inte kände — näste man till rakning i terapisoffan hos Schulmans redan hårt hemsökte och säkerligen smickrade psykolog, ja det måste vara något av en extra familjemedlem — så framstår det i alla fall utifrån.
Jag har, ärligt och uppriktigt, försökt att läsa Alex Schulmans bok Bränn alla mina brev. Jag har till och med försökt att läsa den förutsättningslöst. Ty många i mitt tycke omsorgsfulla och besinnade personer — inte minst bland litteraturkritiker — har bestämt framhållit bokens rent mänskliga värde och kvaliteter. De har fel. De talar strunt. Huvudsakligen av ren okunskap, andra av gammal samsupen och obehagligt symbiotisk “vänskap” — ett ingrott medialt medberoende — med denne Alex Schulman.
Det inte bara bjuder emot att gå i polemik med alla lögner och förvridna halvsanningar som Schulman staplar på varandra på ett sätt som mest förvånar då de inte enbart är lögner utan saknar annat syfte att ge en tom själ ett innehåll att försöka fabulera över. Intrycket förblir entydigt av en tröttsam gaphals i närheten av Stureplan en mycket sen natt när krogarna stängt som försöker föra, vilket det hette förr, ett bildat resonemang. Det ekar ihåligt och skorrar genant falskt. Det är dessutom ovärdigt. “Skit skvätter!” hette det klokt nog förr. Jag inser att renhållningsrådet, denna privathygienska inställning, äger giltighet än idag. Jag bryr mig inte heller, i ärlighetens namn.
Allvarligt talat så går det inte, även om jag kan finna det en aning obehagligt. Ty det står i strid med en avgörande grundhållning hos mig. Alla måste ha rätten att bli behandlade med åtminstone en minimal respekt. Alex Schulman förtjänar däremot inte att bli tagen på allvar, ingenting i hans gärning antyder ens att han varit i närheten av att förtjäna en gnutta respekt eller trovärdighet. Hans infama och hållningslösa personpåhopp, ofta mot fullkomligt oskyldiga personer, var så grova och ruttet elaka att ännu återstår lång väg att vandra för Schulman om han någonsin vill bli tagen på allvar, något som jag dock djupt betvivlar.
Så i stort är jag enig med litteraturprofessorn och förre kulturchefen på Svenska Dagbladet, Lars Lönnroth, när denne tecknar några äventyr på självaste Julafton. Lönnroth skriver bland annat: “Surnade dock till sedan jag nyfiket kastat mig över en julklappsbok: Alex Schulmans om min morbror Olof Lagercrantz’ kärleksaffär 1932 med Sven Stolpes fru Karin. Alltför mycket är uppenbart fejkat — trots dokumentära inslag — i avsikt att romantisera kärleken intill orimlighet och samtidigt teckna en nidbild av Stolpe, som han tydligen hatar. Själv älskar jag inte Sven Stolpe men Schulman har jag ingen tillit till överhuvudtaget.”
Av större vikt är att framhålla Sven Stolpes gärning och outtröttliga folkbildningsarbete. Och, måhända en avvikande och illa sedd sällsynthet i Sverige, hans andliga liv och livsavgörande katolska tro. På en punkt råder inget tvivel. Sven Stolpe ägde ett ovanligt livligt, för att inte säga explosivt temperament. Det var säkerligen en av anledningarna till att han inte avstod från att rakt och öppet skriva angrepp på ett ofta osvenskt sätt; hans ord träffade och sårade mångas fåfänga och pompösa självsyn. Polemikens temperament och eleganta slagkraft hade sina förebilder i internationell press och övriga Europas tydligare intellektuella frontlinjer. Sven Stolpes oräddhet och hans karakteristiska sätt att utan ängsliga sidoblickar framföra sina sanningar gav honom under främst senare delen av livet en stor och intresserad tv-publik.
Han gick, som det heter, hem i stugorna. Fiender — ofta inflytelserika som Olof Lagercrantz och Eyvind Johnson — skaffade han sig däremot i rasande tempo under hela sitt liv. Med pennan likt ett slipat svärd drog han fram i de många fejderna och spaltduellerna han blev inblandad i, inte sällan som deras förnöjsamme upphovsman. Sven Stolpe fick tidigt ryckte om sig att vara en främmande fågel i det svenska kulturlivet.
Många var skeptiska och avståndstagande, ännu fler intagna och kanske även roade. Det skramlade och dundrade om hans framfart på ett bemäktigande och omisskännligt sätt. Det kan förvisso ses som en svaghet eller en styrka att Sven Stolpe tycktes se det mesta i svart och vitt. Hans hållning var i grunden enkel: De som inte var för honom, var emot honom. De ljumma och ängsliga ägde han inget överseende med eller ens intresse för. Det är lätt att glömma det djupa allvar som präglade kulturdebatten under förra seklets första hälft och några år framöver. Idéerna var inte som idag en sorts handelsvara bland andra varor där många skribenter obekymrat byter åsikt från den ena veckan till nästa veckas kolumn. Där framstår en Alex Schulman med snudd på parodisk typiskhet. Alla åsikter erbjuder han på dagsbörsen om priset är det rätta eller uppmärksamheten stor nog.
Livsåskådningsfrågorna och de filosofiska liksom religiösa hållningarna var präglade av stor uppriktighet och var sällan av det lättköpta slaget. Allvaret var i regel omisskännligt och alls inget man lättsinnigt kunde dagtinga med. En av Sven Stolpes största talanger var hans välutvecklade förmåga att obesvärat växla från djupaste allvar till ett träffsäkert utfall.
Vitalitet, kunnighet och en för svenska förhållanden sällsynt europeisk utblick och bred bildning gav honom en position som är omöjlig att förneka eller förbise — även om många försökte. Och än idag är det många som pinsamt nog fortfarande försöker att marginalisera honom som någon sorts lustig gubbe med ultrakonservativa värderingar. Det är en åsikt som slår tillbaka på dem själva och entydigt visar på en sorgliga obildning och — framför allt — att de är fullkomligt främmande inför vad Stolpe verkligen skrev.
Sven Stolpe var tidigt — avsevärt tidigare än de flesta — rakryggad och övertygad antinazist och till hela sin läggning svuren fiende till diktaturer och totalitära länder. Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet hade i Stolpe samma outrerade fiende.
Somliga författare lyckas med att göra ett starkt och bestående intryck som sedan kan beledsaga läsaren genom livet. Sven Stolpe blev, som jag framhöll, redan i tonåren en sådan författare för mig. Jag har svårt att se hur jag annars — åtminstone i så pass unga år — skulle ha drabbats av en närmast intellektuellt berusande och smått förförisk upplevelse som han förmådde förmedla med sina inträngande och medryckande essäsamlingar om framför allt fransk litteratur men även tysk. Det räcker inte med att säga att han öppnade ett fönster ut mot Europa och dess rikhaltiga litteratur. Hans betydelse var större än så. Det handlade inte — enbart — om den katolska kyrkan eller om en annan sorts andlighet än den i många avseenden torftiga protestantiska som förde ett stelbent och avtrubbat liv, utan han skrev om andra tanketraditioner vilka var laddade med innerlig mystik och präglade av den avgörande inre disciplinens lärdomar. Sven Stolpe visade tydligt att det fanns sätt att resonera och förstå världen som på ett intellektuellt grundläggande sätt skilde sig från de svenska litterära och filosofiska diskussionerna. Verkligheten fick skarpare konturer. Världen vidgades. Andra värden blåste in med en mäktig vrede.
På väg ut i köket för den tidiga morgonens första mugg med Mollbergs starka kaffe — jag delar dessa extremt tidiga morgnar, som andra anser vara natt, med Stolpe — plockar jag från bokhyllorna fram bland annat de två volymerna Den kristna falangen – den första utkom 1934 och den andra följde två år senare — och även senare samlingar som François Mauriac och andra essayer, Den glömda vägen, Stefan George och andra studier och monografin Paul Claudel. Att idag ge ut ett gärna generöst urval av dessa ingående och kunniga samlingar vore en kulturgärning av stora mått. Ty Sven Stolpes essäer är i sina analyser av och lyhörda förståelse för de franska och tyska författarnas verk och deras personliga idiosynkrasier och ödesfrågor lika lysande och insiktsfulla idag som när de skrevs.
Och Stolpe presenterade och introducerade däri stora och viktiga författarskap som då ännu var i det närmast okända i Sverige — flera av dem fick för övrigt senare Nobelpriset. Sina lärda forskningar, vilka var minst sagt ansenliga, ägnade Stolpe främst åt tre kvinnor om vilka han även skrev omfattande verk: Jeanne d’Arc, Drottning Kristina och den Heliga Birgitta.
Jag hade förmånen att träffa Karin Stolpe några gånger. Oändligt vänlig, troende på ett rättframt sätt — det var till exempel hon och inte Sven Stolpe som gjorde lejonparten av översättningen av Pascals Tankar, vilket Sven Stolpe ville skulle stå i boken men förlaget vägrade av ekonomiska skäl. Därtill var hon obesvärat blixtrande intelligent, snabb i repliken, omtänksam och en värdinna av ovanligt slag. De två makarna trivdes tillsammans, därom kunde ingen tveka. En naturlig tillgivenhet och ömsesidig tolerans rådde i parförhållandet. Karin Stolpe hyste tillgivenhet för Sven Stolpe på ett sätt som väckte en ung mans — det vill säga min — respekt. Syster Patricia, överhuvud för Birgittasystrarna i Vadstena, sa upprepade gånger att i den familjen var “det Karin som stod för intelligensen”. Det var vackert, och säkert sant, sagt. Barnbarnets behov av att smutskasta paret förstår jag inte. Alex Schulman har tidigare skrivit att han inte kände dem, ingen av dem. Och det tror jag faktiskt är sant. Ett av de första tillfällen då jag hade förmånen att träffa paret Karin och Sven Stolpe skedde i Vadstena. Jag minns inte deras egentliga ärende, de bodde då mycket vackert i ett herrgårdsliknande hus i Malexander. Efter att jag en längre stund stått och pratat med föreståndaren — jag tror inte att hon kallades abedissa — för Birgittasystrarnas kloster, där jag tillbringat natten, dök de upp. Efter ett mycket livligt samtal som snabbt avslöjade att Karin och Sven Stolpe var såväl ofta som mycket omtyckta besökare i klostret följde jag med ut till Malexander. Föreståndarinnan sa halvt på skämt men med stort allvar strax före uppbrottet, att “glöm inte att i den familjen står Karin för intelligensen”. Det var, fick jag senare vid flera tillfällen tid att bekräfta sanningshalten i, en insikt som avslöjade en stor och ömsint människokunskap.
Sven Stolpe var en ofantligt vital, livsglad, intellektuellt rörlig — för att inte säga intellektuellt vig — människa som med stor lätthet rörde sig mellan imponerande storheter, av vilka han känt många nära och djupt, och vardagens fascinerande gestalter. Högfärdig eller fördömande var han minst av allt. Mitt besök och mina samtal med främst Sven Stolpe men även många med Karin Stolpe och båda två samtidigt, där ute i det mycket borgerliga hushållet i Malexander, var för mitt vidkommande av privat natur — jag var på väg att konvertera till Katolska Kyrkan — och saknar all relevans i det här sammanhanget. När jag ligger här, nu mer som konvalescent än sjukling, går det ändå inte att återvända i minnet till stämningen, blandningen av allvar och en lysande kvickhet som gav god näring till många skratt.
Ändå, tänker jag för mig själv här i ett tilltagande gryningsljus, var det Karin Stolpe och hennes besinning och lugna eftertanke — ett reflekterande djup där hon tycktes vara hemmastadd på ett sätt vilket imponerade storligen på mig — som så gott som alltid gav de allvarliga diskussionerna djup och relief. Humor och direkthet gav hennes gestalt en nimbus av en allt annat än lättköpt omtanke och därtill en ovanligt omfattande bildning och beläsenhet. Sven och Karin Stolpe var ett av de sällsynta gifta par som inte stred om utrymme utan kompletterade varandra. Idag blir säkerligen många mycket förvånade när jag idag med stor tydlighet inser och framhåller att den egenskap hos Sven Stolpe, som gjorde störst intryck var hans genuina omtanke. Han tog mig, och mina många på flera sätt besvärande frågeställningar rörande den katolska tron i förhållande till en modern och krävande samtid, på ett sätt som visade vidsyn och förståelse — och en människa som i varje enskildhet styrdes av sitt grundläggande karaktärsdrag som var och förblev något så ovanligt och illa sett som snällhet. Ingen ståndpunkt som han framförde grundade sig på förutfattade meningar eller överlägsenhet. Han var där. Han var intresserad. Och han såg mig. Sven Stolpes tro var inga yttre åtbörder. Sista gången jag träffade paret Karin och Sven Stolpe var uppe i Värmland. Den gången, det var år 1990, skulle jag intervjua Sven Stolpe åt en litterär tidskrift. Idag är jag mycket glad att jag även fick tillfälle att träffa paret i deras villa i Filipstad. Svante Nordin noterar, upptäcker jag vid en omläsning av hans biografi över Sven Stolpe, Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament, att detta blev Sven Stolpes sista intervju och beskriver det “som en sorts slutvinjett”.
crister.enander@opulens.se
Alla artiklar av Crister Enander
