Julskräck: Gråbenen

NOVELL. Opulens novelltävling är avgjord. Vi publicerar nu de sex vinnarna. I dag publiceras texten som kom på femte plats. I novellen, som skrivits av Hanne Kjersti Yndestad, finns smygande skräck. Dock inte av det övernaturliga slaget.  Vi får också inblick i forna tiders julfirande.

Granruskan stod stadigt i snön vid ladugårdsbron med havrebandet för småfåglarna.

Mor Åste hade rört i tjärdallen och målat i de tre krossarna över dörrbjälken, hon var på väg att hämta malt och salt från härbret åt djuren. Det började redan skymma. Allt blev blått därute. Snön låg meterhög mellan timrarna och de hade stolpat från dörr till dörr, trampat nysnön i två fots brädd. Den blöta kjolkanten stelnade bitvis i frosten och klöste mot läggarna, hon gick barfotad i hudskorna.

Röken från ljoreöppningen på stugtaket la sig lågt, den orkade liksom inte över taket, molnen tog den platsen, och mörkret välvde sig långsamt över himmeln från öster mot väster. Det var julaftons eftermiddag.

Olav pulsade bak häststallet för att hämta julgranen. Det var en fin gran han hade huggit förra vintern. Förutom en år-ring med grenar längst ned på stommen hade han kvistat upp till nära toppen då den fällts och lämnat toppruskan orörd. Stocken var nog en dryg aln bred vid roten, och nu hade den legat till torkning hela året. Då han hade lossat säljspännilen från hästsläpan och låtit granen rulla på plats bak stallet, hade kusen gnäggat och Olav sade högt: i Jesse namn. Han sa det tre gånger.

Nu skulle stommen släpas in i huset. Han fattade tag i de sparade grenarna och lade all sin kraft i för att rucka timret. Mor Åste öppnade dörren till farstun och den till stugan. Sonen slet timmerstocken genom snön som ett djur och konsten var att vid dörrhällen vända granen så rotändan kom sist in, den han dragit i. Systern stod i vägen, han schasade bort henne och bad modern om hon kunde ta fatt i toppruskan så han kunde lyfta upp och skjuta på tyngsta delen.

— Fatta tjockaste grenarna, mor, lyft och dra in den över tröskeln för mig.
Då tjockändan skulle upp i dörröppningen tog han handyxan och kvistade håll-grenarna han hållit i så de föll i en hög utanför på snön.

På något sätt lyckades de böka timmerstommen in genom dörrarna, han och modern. Lilla Lispet och det gamla hjonet, de ansvarade för denna julhelg, fick mota sig. Olav släppte ner stocken på dörrtröskeln så det dunsade i hela stugan.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Åste hade eldat på den öppna spisen och Lispet hade strött jordgolvet med halm och en. Fisksoppan och gröten var färdigkokt och stod på trekantjärn vid sidan om elden för att hålla värmen till julkvällsmåltiden. Doften av fetgröten spridde sig och retade hungern. En välfylld ölskål väntade, gröttråget stod renskurat på bordsskivan och spånskedarna låg bredvid.

Grantoppen skulle först in på stuggolvet så att den hamnade in på härdhällen då timmen var inne och julen kunde ha sin början. Trädet var för långt så Olav skyndade att hugga av några alnar nere vid rotändan. Yxan fick inte vara framme under hela juletiden, den hängde han över huggkubben i vedskjulet.

Inget järn i trä, ingen skada ske.

Detta var tiden då folk drack jul, månget dråp kunde varit undgått om alla följt den gamla regeln.

Dörren måste kunna stängas under mörkaste tiden på året, men hugga annan ved till elden fick ingen. Granen skulle räcka som bränsle hela julen till trettondagen.

Då den långa julgranen var utbrunnen, lade de på avkapade kubbarna, den ena efter den andra, så var skicket. Många gånger på själva julaftonen fick de mota in granstocken. Så mycket gick åt i början så länge stommen var spinkig, då fick han skjuta på handbredd för handbredd, men eftersom trädet ökade i bredden, behövde de inte bevaka elden så ofta.

Olav la en av kubbarna under timmerstocken så han kunde rulla den in allt efter som. Redan andra juldagen brukade de kunna sova hela natten, då var det oftast bara glöd på härden innan den heta, sotbrända grantoppen fick en ny skjuts då den yngste i stugan blåste liv i elden. Inte fick den gå ut under natten, då kunde hemska saker hända; mörkrets makter tog över och härjade i hus och med folk och fä. Maran hette den värsta. Hon red unga karlar nattetid och stal barn. Nej, ljus måste brinna. Öl och mat stå framme.

Till den sprakande granbarrelden sa Åste:

— Gran, ge värme här i huset. Mörker svinner bort med ljuset. Illt och ondo ut skall gå, mat och dryck vi alla få. Julenatten långer är, till Vår Jungfru sonen bär. Korset var av granen gjort, djävulen fick vika bort. Signad varde eld i hus, Jesse, var oss livsens ljus.

Så korsade hon sig och tog en glo och lade i gröten och en i fisksoppan så det fräste och bubblade. Med en kall kolbit ritade hon ett kors på skorstenen och ett på var av väggarna vid takfoten. Olav och Lispet korsade sig tillika med hjonet Emret som sjöng lite nere i halmen vid bordsändan där han halvlåg.

— Vad sjunger du?

Lispet kände inte igen tonerna som letade sig fram över läpparna i det rynkiga ansiktet. Den gamle sade inget, utan fortsatte mumla några ord från tider då han själv hade hållit i julvakan i sitt hemman långt uppe på fjällvidderna. Då hade han haft en hustru, och barnen hade suttit så stilla i bänken och lyssnat då julversen sjöngs.

— Ett barn är född i Betlehem
Halleluja
Ty glädjer sig Jerusalem
Halleluja, halleluja, halleluja.
En fattig jungfru i lönndom satt
Halleluja
Hon födde sonen julenatt
Halleluja, halleluja, halleluja
Och oxe där och åsna stod
Halleluja
De såg den Gud och Herre god
Halleluja, halleluja, halleluja

Lispet sjöng med på omkvädet och frågade Emret om han kunde ta om från början, vilket den gamle mannen gjorde. Han rättade till orden för Lispet som aldrig hört om varken Betlehem eller Jerusalem.

— Bodde de i de där hemmen, frågade hon.

— Frälsaren föddes i Betlehem och lades i en stallkrubba där. Så kom de visa männen från Österland och gav honom gåvor. Gull, rökelse och myrra. Det är därför julgåvor finns som de vi fick av Åste idag. Hon gör som de visa männen.

Lisbet lärde sången och fick mycket att tänka på. Hon såg för sig allt ihop och melodin vaggade fram som kamelerna i öknen. Långsamt blev mysteriet sång.

Då Olav gick in i den heta bastun för att löga sig inför helgen, kände han hur det högg till i ryggen. De hade alltid varit två om julgranen, han och fadern, men nu var Asmund inte ibland dem på jorden, han låg i hög vid vägen så alla kunde se. Dit skulle Olav med öl och bröd då han lögat sig och hade helga-skjortan på. Han var inte faderlös, bara han kom sig till högen. Värmen från stenugnen mitt i bastun gjorde gott. Han la sig ner en stund på torkbritsen som gick från gavel till gavel. En kupad bred plank från vägg till vägg. Där torkade de det grodda kornet och rostade det, där torkades linet efter rötning.

Bastun luktade rök, örter och malt. Han höll på att somna då han hörde ett långt yl i skogen utanför. Bäst han fick mulat sig ren i snön och kommit i hus innan det blev helt beckmörkt. Kalla kårar for honom efter ryggen vid rovdjurets klagande yl. Det lät så ensligt, men vargen jagar alltid i flock. Storskogen är deras hem och människan en främling där inne bland skuggorna.

Modern, systern Lispet och hjonet som inte hörde till släkten, fick vänta med att bada sig till efter att Olav hade rullat av sig i snön och stigit in över stocken som låg långt ut mot dörröppningen. Halvnaken tog han emot ölskålen med både händerna och drack gott medan modern lyfte den nysydda linneskjortan fram åt honom. Härinne i ljuset och värmen glömde han vargen.

Lispet tog skålen och satte den mitt på bordskivan de hade lagt på två kubbar långsmed mullbänken vid gavelväggen. Där brann två talgljus redan. Tjärbrand av tallrot stod klar att tändas i ljushållaren då alla var lögade och julen kunde börja.

Medan mor och dotter gick tillsammans till bastun, bad Olav om hjonet kunde lyfta grantoppen medan han tog i tyngsta änden för att julgranen skulle hamna rätt och börja brinna på riktigt.

— Inte är jag så för att jag kan lyfta tungt, sa den gamle.

— Å, du kan nog mer än du låtsas, nu rullar stocken, svarade Olav.

Rätt nog, tillsammans baxade de stocken på plats så dörren kunde stängas julkvällen. Nu sprakade det festligt i åren så gnistar flög upp efter skorstenen och försvann över taknocken genom rökhålet och ut i vinterkylan.

— Den skall nog brinna dag och natt till trettondagen, den bjässen, menade hjonet. Han ville stå sig med husbonden. Han knägick tillbaka till bänken och hasade sig upp där.

Kvinnorna kom in huttrande, men glada och blöta. Då kom Olav på djurlätet han hört.

— Lät Gråben från skogen då ni lögade er?

— Gråben, nej. De sa en flock drev över Fisksjöisen några dagar sedan. Då är de hungriga, de grå, då de vågar sig så långt ner i bygden.

Modern hämtade nysydd särk till dottern, själv hade hon gjort sig randigt förkläde till juleplagg. Kammen kom fram och de hjälpte varandra att kamma håret. Lusen hade de sluppit sedan frosten kom och alla sängkläder hängt ute och borstats. Skinnfällarna hade de hornat ute, det var bästa sättet, både lus och loppor släppte. Nu satte modern upp sitt långa hår med band som hon knöt i nacken, hon var röd om kinderna och vacker, tyckte Lispet då modern knöt på sig förklädet med de röda ränderna. Hon flätades och fick överliv och kjol så de fina broderade ärmarna på särken syntes. Nu var det dricka för dem också, och hjonet skulle få basta till sist.

— Vad skall han få för kläder, undrade Lispet.

— Vantar hade han inte, Emret, då han kom. Jag band ett par åt stackaren.

Modern hämtade vantarna som hängde i sängstolpen och lade dem på bordet. Så tog hon ölskålen och drack.

— Skål och god jul, sa hon till både dottern och sonen och mot högsätet mitt på bordslängden där Asmund brukade sitta så här dags medan han levde.

Olav strävade med att binda snörebanden runt ärmlinningarna på den nya skjortan, Lispet skrattade åt hur han fumlade. Då hon också druckit av ölskålen och sagt julehälsningen, hjälpte hon brodern med att knyta. Hon kunde till och med göra rosett, men det ville han inte ha synligt. Hon gömde snörena under linningarna, då blev han nöjd. Det var sömmar på dem, kryss och rutor och en knuten kant ytterst. Modern satt jämt med handarbete då hon hade tid över.

— Var blir det av Emret, undrade Olav.

Han ville att gubben kom in och fick juleskålen så de kunde ge djuren och han kunde gå till faderns hög med ölet och ett grötspann.

— Jag hämtar honom.

— Ge hästen, du, sa Åste och hällde upp två nävar malt i ett gammalt kruthorn som hon räckte sonen.

Han hängde hornet i snöret runt halsen, reste sig av bänken och gick ut. Nu luktade det fett av röken som låg om knutarna. Kvällen hade blivit mörkare blå och han mindes att han skulle lägga grankvistarna framför dörrhällen. De han kapat av då granen skulle in. Mörkgröna kvistar lades med grövsta ändarna flätade i varandra så barret låg fint som en halvmåne framför farstuhällen. Han tog med en granviska i fall att. Så gick han först till stallet.

Soten hette hingsten som skulle trava andradagsrännet hem från kyrkan. De skulle vinna, det trodde han, och sa till hästen då han gav honom maltet från hornet. Soten gnäggade nöjd. Havre hade kusen redan fått för natten. Olav önskade Soten god jul och satte spärren gott fast framför stalldörren och lyssnade på skogen om villdjursläten hördes. Nej, det var alldeles tyst. Allt han hörde var gnyet från hjonet i bastun, och då han öppnade den låga dörren kunde han inget se för röken och ångan.

— Lever du, Emret?

— Aj, aj, jämrade gubben sig. Han låg på jordgolvet alldeles naken och kom sig inte upp själv.

— Bena bär mig inte. Jag skulle inte lyft gran-fan.

Olav hukade sig ned och såg tårarna rann längs de fårade kinderna, eller så svettades han.

— Nu lyfter jag dig ut i snön, så du kvicknar till.

Och rätt nog, då de båda skurade benen med nysnö och slog med björkris på den tunna skrotten, så fick blodet fart och det kom färg i kinderna på gamlingen. Olav lyssnade emellanåt på skogen. Han tyckte han hörde tassande i snö inte långt bort. Han talade högt med Emret som jämrade sig fortsatt.

— Å, huva mig, klagade han, men Olav bar honom in i stugan och la honom på golvet i halmen där.

— Klä dig får du göra själv, sa Olav.

— Mor, ge gubben julölet.

De hjälptes åt alla fyra. Något verkade ha gått sönder i den magra kroppen, de staplade Emret upp på bänken och Åste räckte honom skålen som han vore en av dem och med skälvande händer drack han den starka drycken ur den gamla skålen. I den stod skrivet med svarta bokstäver.

En bonde drack af mig inat, han glömde hat och hatt.

Åste gav Emret de nålbundna vantarna, och nu blev han tårögd, det såg envar. Då hade alla fått ett nytt plagg. De handhälsade på varandra och önskade God jul, som om de vore främmande för varandra. De var rena, kammade och med nya kläder, nu började jultiden. Det var mycket de skulle komma ihåg.

— Lispet, hämta brödet och smöret, så tänder du branden för att gå till far i högen, Olav. Själv ger jag djuren.

Åste tog maltskopan och strödde en handfull salt i det grodda och rostade kornet, satte fötterna i träskorna och svansade ut.

De sa att djuren kunde tala julaftonsnatten. Inte tänkte hon låta dem klaga på förskaffningen. Utan djuren skulle ingen överleva som här bodde så högt till fjälls. Fåren gav både ull, fällar och kött. Kon kom årligen med kalv, då följde mjölk, ost, messmör, smör och tätmjölk. Getterna gav både mjölk, kött och hud till byxläggar och skinn till kläder. Av hela getkroppsskinnet med alla fyra ben gjorde de ryggsäckar till att bära utsäde i. Sädeskorn förvarades bäst i en sådan gethit. Nu skulle de få lön för mödan, kreaturen.

Hästen rådde Olav över.

Det dunkade och lät inne i fållan. Kanhända de kände på sig de skulle få något ovanligt gott också denna julafton. Det lät mer än vanligt om ladugårdsdörren då hon öppnade den. Värmen och lukten från djuren slog emot henne, hon lämnade öppet en stund medan hon gick från djur till djur och gav dem var sin handfull.

— Salt och malt för kon min på julafton.

Kon råmade längtansfullt mot den öppna handen och lade sin blöta mule däri och slickade med långa, raspiga tungan varje liten smula. De var vänner, hon och kon Stjärna. Hon hade vitt märke i pannan, hon.

— Salt och malt för Lita, geten min, på julafton.

Alla de fyra getterna kom och bockade varandra så Lita fick vänta, den största geten kom före. Varje djur fick sitt, men då maltkärlet var tomt blev det ett spektakel på både får och getter, kon råmade och småfäet skuttade eller stampade och lät illa. Åste vände sig och såg rakt i de sneda ögonen på en vinterpälsad varg som tagit sig in genom den öppna dörren. Håret reste sig på kroppen hennes.

— Å, kors i Jesse namn, sa hon högt.

Odjuret visade de vassa tänderna och mjuknosen drog sig liksom darrande upp och tillbaka. Hon såg det röda slemmiga gapet, och stelnande tog hon sig i att morra tillbaka åt vargen med överläppen hissad upp under näsan. Det gjorde sig själv.

De stod som jämbördiga en ögonblink. Därmed drog hon av sig träskon och drämde till djuret över nosen med all sin kraft. Ett litet ljud kom från vargen som den vände och lunkade i väg ut i vintermörkret med svansen mellan benen. Skon tog hon upp och slängde efter honom så han skuttade allt snabbare över gården. Hon skyndade in för att varna sonen, men han var redan vid högen. Hon vågade inte berätta för Lispet vad som hänt i ladugården, men både hjonet och Lispet såg att Åste var skärrad.

— Har du sprungit? Blev du rädd?

Dottern stod vid spisen och värmde brödet över glödbädden.

— Det är mycket ute och flyger och far i julnatten. Inte skall någon ge sig ut då aftonen börjat.

Emret vände och vred på de fina nya vantarna. Det var länge sedan han fått en gåva. Ölet kändes i bröstet innanför revbenen, han gäspade och skakade på sig. Lispet lade lättrostat bröd på ett högt fat. Smöret var vackert krusat och låg gult och lockande i sin träform med locket öppet så en liten smörpyramid stack upp.

De hörde Olav hastigt stampa snön av sig på hällan. Han slog snön av kläderna och slängde mössan på hyllan mellan dörrarna. Andfådd berättade han.

—Inte fick far mycket julmat i år. Då jag kom till högen hörde jag Gråbenläten vid bäcken. Jag hällde just ölet på rönnroten, sedan fick jag dela bröden och släppa bit för bit bakom mig. Fyra var de, och hade jag inte haft brödet och granruskan, så satt jag inte här nu.

Han var skakad, den unge mannen.

Emret provade vantarna medan Åste gick åt ytterdörren och slog slån för på insidan. Hon hoppades hon kommit ihåg att stänga ordentligt för ladugårdsdörren också fast hon varit så rädd.

Så famnade hon sonen och bjöd honom fylla ölskålen. Nu tändes tjärstickan, soppan skulle på bordet.

— Han fick då julölet, i alla fall, sa Åste.

— Kom till bords i Jesse namn.

Olav såg hur ölet skummade då han hällde det i den gamla skålen mitt på bordet. De hade värmt det över elden. Han kom i tankar om rovdjuren.

— Imorgon tänder vi en brasa mitt på tunet när det blir mörkt. De gillar inte branden, odjuren. Sedan hänger jag hästskor i knippe vid loftsgången på härbret. De skall hålla sig i skogen, Gråbenen.

— Det blir gråbensvinter i år. Sanna mina ord.

Åste satte trekanten på långbordet och fisksoppan på den.

Den varma fisksoppan smakade gott, de åt alla med skedarna ur grytan, doppade brödet och lät maten tysta mun.

Gröten var ändå det bästa. Den svävade i sitt eget flott, kokad på syrad tjock grädde. Den la sig fint om revbenen, tyckte Emret.

Efter måltiden drack de och pratade bara, karlarna. Om jakt och fiske, om märkliga händelser från förr i tiden, om slagsmål och kämpekast.

Lispet och Åste satt lyssnande och höll ögonen på talgljusen. De hade nämnt en viss person vardera i tanken, och skulle se om ljusen toppade sig eller lyste klart. Toppade ett sig, kom den som de hade tänkt på att dö kommande år. Det var sällan det inte stämde, men säker på saken kunde ingen vara. Fast förra året hade faderns ljus toppat sig, och se hur det hade gått! Då satt han trygg i högsätet vid bordet och åt och drack. Nu låg han i kalla högen, men julölet fick han i alla fall smaka.

Det knakade i timmerväggen, kallare skulle det bli. Med det samma hörde de en varg yla utanför, så en till. Emret skakade på huvudet. Han hade ändå vantarna på sig.

Flamman på det ena talgljuset började sakta blaffa och så toppade den sig högt flera gånger innan den lugnt brann som förut. Det blev tyst runt bordet.