NATTMARAN. Vi är inte mer än människor. Vi kan inte själva bära allt det onda som finns där ute. Ibland måste vi sluta våra ögon. Låta bli att lyssna. Skjuta igen dörren till den hårda verkligheten.
Men det finns emellertid de som kan bära mer än andra. För dem är smärta förpliktigande. Vissa kallar det för moral. Så är det kanske. Likväl finns en punkt när även de som kan ta smärta resignerar.
Svårt är det att vara människa när det blir för mycket. Lätt är det då att man väljer att vända bort blicken. För man måste ju vidare. Inte sant? Man måste kunna mäkta med dagen som kommer. Och natten. För det är inte sällan om natten som tankarna infinner sig. De som man under dagen försköt. Tankarna som säger att det är för jävligt. Att det är så förbannat orättvist att vissa ska behöva lida mer ont än andra. Att världen är som den är.
Det är det där sista – att världen är som den är – som gnager i en. För behöver den verkligen vara som den är? Och vad kan jag själv göra för att förändra den? Det är frågor som hemsöker en när man för ett ögonblick tvekar. När empatin tränger fram inom en. När något i ens själ påminner en om att man i grund och botten är en god människa, det vill säga, en som inte är hjärtlös.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Så man vänder sig om i sängen i ett försök att somna. Ibland går det. Ibland inte. Men bara den saken att man ägnade det som gjorde ont en viss uppmärksamhet är alltid en början. För visst har vi ett ansvar. Eller har vi inte det? Har alla hemskheter där ute inget med en själv att göra? Är man utan skuld? Kanhända. Kanhända inte. Vem ska bedöma det?
Dagarna går. Livet fortsätter. Vissa engagerar sig i oförrätter. Andra vet inte vad de ska göra. Och åter andra vill inte. Men det som är gemensamt för oss alla är att det där som gör ont fortsätter att värka. Och så måste det väl vara. När allt kommer omkring är vi bara människor. Vi har ju känslor. För visst bryr vi oss om varandra?
I denna del av världen är vi lyckligt lottade. Dock har ingen av oss valt att födas i ett tryggt och rikt land som vårt. Det blev bara så. På samma sätt blev det bara så att vissa föds där eländet härjar. Det elände som vi är förskonade ifrån. Om det kan man tycka vad man vill om. Det gör vi också. Det är därför somliga engagerar sig. Andra inte. Vissa kallar det för moral. Så är det kanske. Likväl finns en punkt när även den som kan ta smärta vänder bort blicken.
melker.garay@opulens.se
