Varje sommar när jag besöker min hemstad Banja Luka i Bosnien och Hercegovina utför Republika Srpska en militärövning. Det är ett fjuttigt spektakel där unga män landar med helikopter på stadsbron och springer omkring med vapen. En skrämd regims försök till att upprätthålla en moral som bygger mer på piskan än moroten. Den hårda militära symboliken kan te sig skrämmande men det är övertagandet av den mjuka som lämnar djupa sår.
Förra året firade Republika Srpska sin årsdag med att skolbarnen sjöng låten alla mödrar till barn födda i Banja Luka under Jugoslavien sjöng som vaggvisa och tröst. En sång som sjöngs till alla barn, oavsett härkomst och religion, användes nu för att fira födelsen av Radovan Karadzics skapelse – mannen som medan barnen sjunger i hans ära åtalas för krigsbrott och etnisk rensning i Haagtribunalen.
Hur kunde en sång som för mig betytt sådan trygghet förvandlas på det här groteska viset? En symbols mening är aldrig stabil. Jag är materialist, men jag har aldrig förstått avfärdande av symbolik. ”Det där är bara symbolpolitik”, fnyser många föraktfullt. Men tänk på hela ekosystemet av symboler som utgör nationalismen. Visst kan vi prata om en materiell bas för allt detta, men det är vanskligt att aldrig prata om symbolernas värde. Symboler är så bräckliga, deras mening dunkel och utbytbar, och för att skyddas från brus måste taggtrådsstängsel och militärparader byggas upp runt dem – det är vad ockupation gör med symboler, de blir en beväpnad zon.
Tänk bara på språket, en symbolisk härva om något. ”Språket är nyckeln till integration i svenska samhället”, hur ofta har inte de symbolerna nystats upp och kastats ut som trådar i debatten? Människor som aldrig behövt lära sig ett nytt språk av nöd rabblar den ramsan som besatta. Den relation som många infödda svenskar har till främmande språk är en av vetgirighet och självförverkligande, eller några hundra timmar med engelskspråkiga TV-serier på Netflix. För flyktingen är språkets symbolik annorlunda, en andemening utan sammanhang. SFI-böcker i alla ära, men språket som man lär sig där är lösryckt och didaktiskt. Sammanhanget illustreras med uppgjorda stillbilder och lärarens gestikulerande vid katedern.
Det var bara förra julen som jag för första gången såg på Karl-Bertil Jonssons Julafton. Innan hade jag ofta hört citatet ”Jag har närt en kommunist vid min barm!” utan att förstå sammanhanget, även om jag förstod andemeningen. Plötsligt föll allt på plats; och så fungerar språk och symboler. För att kunna lära sig ett språk ordentligt krävs att man lever i det. Språk kräver en ständig närvaro. Precis som att jag inte är helt närvarande i det svenska språkets alla symboler är det bosniska språket ett främmande rum för mig.
När jag åker till Bosnien varje sommar så får jag fortfarande frågan, ”hur kan du tala så bra bosniska?” Det är frågan de som blev kvar har rätt att ställa oss som flydde till väst och fick ett bättre liv. För att lära sig ett nytt språk, bli ett med det, krävs det att andra dörrar stängs, nycklar tappas bort och sammanhang förloras. Jag kan bosniska men bosniska är inte längre mitt språk. Det utvecklas och frodas utan mig, andra flyttar in i dess mening, bosätter sig och jag får varken födelsedagskort eller adressändringar för att kunna hänga med. Det är som att upptäcka att man är adopterad efter 20 år i en familj.
I Banja Luka pågår ett kulturkrig, men symbolernas öde är bortom invånarnas kontroll. Och så måste det förbli; inga symboler förtjänar taggtråd och vapen.
amra.bajric@opulens.se
