FARLIG URHOLKNING. Den kvalificerade diskussionen om litteratur uteblir i det offentliga samtalet, anser Carsten Palmer Schale. Han drar slutsatsen att ytlighet och nyhetsfixering leder till en intellektuell urholkning som faktiskt inskränker yttrandefriheten.
Vi kan inte föreställa oss meningsfull offentlig debatt och litterär utveckling utan en vidsträckt och djupgående yttrandefrihet. Samhället, tänker vi oss, tjänas bäst av att alla har rätt att yttra sig fritt, kritisera statsmakten, diskutera moral, livsformer och exempelvis politiska idéer.
Men vi vet också att att friheten ingenstans är absolut. Den begränsas bland annat av staten med lagliga och administrativa medel: försvarshemligheter får inte röjas, främmande statsöverhuvuden i princip inte kritiseras, omständigheter som är till skada för individens anseende bör inte dras fram, om de inte är sanna och det är motiverat att offentliggöra dem. Och vad som är motiverat blir som bekant en fråga för det allmänna opinionsläget från tid till annan. Detta gäller inte minst inom litteraturen.
Tryckfriheten är alltså en så kallad regulativ idé; en i de flesta — åtminstone med Sverige jämförbara — länders grundlag inskriven idealföreställning, som sällan realiseras i praktiken.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Den bild man idag får är, finner jag, inte bara mörk, utan tenderar att bli allt mörkare. Om än sammansatt. I ett världsperspektiv pågår en smygande underkastelse under auktoritära samhällsformer, För inte minst förläggarna är det nödvändigt att stå detta emot. Dock är frispråkigheten i många av världens autokratier högst begränsad. I andra — exempelvis Tyskland — är den merkantilt skyddad. Och väl också i Sverige? Men: till hur många nya läsare sprider bokhandeln idag sina mer kvalitativt högstående böcker? Biblioteken? Skolorna?
Om press, radio och tv tar sitt ansvar för informationen och, inte minst diskussionen om den litteratur som ges ut, finns det — hävdar en del förhoppningsfullt — goda chanser att kvalitativt värdefulla böcker och mer än ytligt intresserade läsare kommer att finna varandra. Men vad litteraturen verkligen behöver är mer offentlighet och samtal — inte byråkrati (i form av exempelvis impotenta distributionsstöd). Det som står på spel är den faktiska och angelägna närheten till läsarna.
När allt detta nu är påtalat, vill jag dock rikta sökarljuset mot etablerade medier, sociala medier och arrangemang som bokmässor. Situationen — just nu — förefaller mig då mer än mörk. Ja, rent av svart. Varför säger jag så? Jo, som jag i en mängd artiklar och essäer i olika medier varit inne på hamnar en sorts symbios mellan medier, i bred mening, och läsarna/lyssnarna/konsumenterna i fokus.
I våra stora dagstidningar diskuteras sällan litteratur med mer än tio år på nacken, ofta bara det senaste årets litteratur. Dessutom skall det helst vara ”käckt” alternativt ”provokativt”. Detsamma gäller, enligt min ståndpunkt, det i övrigt föredömliga tv-magasinet Babel. Djup och överblick får därmed stryka på foten. I de sociala — litterärt betonade — medier som jag följer, tycks snarast det omvända gälla: den svenska 1900-talslitteraturen står i centrum; vare sig utländsk eller tidigare epokers litteratur får så att säga ”plats”. Resultatet blir detsamma: bristande djup och överblick.
Att man sedan kan gå in i en bokhandel och till exempel få veta, att man inte ens känner till äldre författare; att skolbiblioteken och vuxenbiblioteken alltmer sysslar med annat än litteratur i bredare mening; att till och med biblioteksmässornas besökare främst läser deckare/spänningslitteratur etcetera gör ju inte det hela bättre. Det känns bekymmersamt.
Mycket litteratur förväntas dessutom konsumeras som chokladpraliner — inte införlivas i den egna organismen. De litterära sociala bubblorna är en annan sak: de består av människor som är bekanta, vänner, gifta eller släkt med varandra, idogt sökande efter existentiella bråddjup redan efter att ha sett ett bokomslag.
Tyvärr gäller dessa ”regler” även kvalitetsmässigt högklassiska nätsajter, som exempelvis denna, Opulens, eller Tidningen Kulturen. Man har svårt att träffa målet, som jag ser det, eftersom man inte klarar sig utan ”dagsaktuella krokar”. Det utmynnar tyvärr alltför ofta i något som påminner om fiskförsäljning klockan fem på morgonen.
En annan sak, som dock är lika gammal som litteraturen, eller åtminstone nästan, är decenniemystiken, som fungerar som skygglappar. Man kan också lätt studera decennieskiftenas mekanik i de litterära tidskrifternas ”manifest” eller förutsägelser. 40-tal, Utsikt, Femtital, Rondo, Guru papers, Åttiotal och så vidare, har bara alltför tröttsamt fått sina efterföljare under de därpå följande tre eller fyra decennierna. Och nu skriver vi alltså strax ett nytt 20-tal. Ofta har det dock bara handlat om verbala faders- och modersmord.
Men vad så? Det är inte bara bristen på djup och överblick som i accelererande takt accentueras, utan även bristen på klangbottnar, resonemangslinjer, korsbefruktningar, genreöverträdelser och — tyngd. En pralinbit är inte tung, saknar egentligt tuggmotstånd och är utan minne. Diskussionen, i kvalificerad mening, uteblir helt enkelt. Yttrandefriheten kommer därmed att inskränkas.
Min preliminära slutsats, eftersom all diskussion per definition är preliminär, är därför, att statens och mediernas reglering av vad som får sägas, eller faktiskt sägs, ytterligare förstärkts av vurmen för lätt svalda ytligheter, som redan i nästa vecka kommer att vara obsoleta. Detta är farligt. Debatten kommer att urholkas på reell mening. Litterärt och politiskt. Det värsta är att ”konsumenterna” sällan protesterar.
info@opulens.se
