FLYT. Trots mindervärdeskomplex skriver Schulman med en lätt penna och språket flyter fram. Det är både sorgligt och vackert och han kan konsten att förmedla känslor utan att det blir det minsta kletigt, skriver Carolina Thelin om Alex Schulmans senaste bok.
Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Bookmark förlag (2018)
Läsningen av författaren, skribenten, programledaren och poddaren Alex Schulmans självbiografiska roman Bränn alla mina brev var en positiv överraskning. Min bild av Schulman som en arrogant “idiot” gjorde mig tidigare likgiltig inför hans författarskap. Men inte nu längre. Bränn alla mina brev är liksom hans tre tidigare romaner (Skynda att älska, om pappa Allan, Att vara med henne är att springa uppför en sommaräng, om frun Amanda och Glöm mig, om mamma Lisette), en berättelse om den allra närmaste släkten. Här skildras den förödelse morfar Sven Stolpe åsamkade sin maka Karin och som sedan sipprade ner likt ett gift i barn och barnbarn. Den handlar om nedärvd vrede. Men den är också ett ömt porträtt av mormor Karin.
Schulman inleder med sig själv i nutid. Hur han ser rädslan i sina barns ögon och att det är honom de är rädda för. Hur blev det så? Han går till en terapeut för att få svar och hon låter honom rita upp ett släktträd. När han uppmanas att dra linjer mellan släktingar på både moderns och faderns sida — raka där inga konflikter förekommer, sicksacklinjer där de finns — öppnas Schulmans ögon. På pappans sida går strecken rakt men från Sven Stolpe och nedåt löper ett ilsket sicksackmönster.
Insikten gör att Schulman bestämmer sig för att ta reda på mer om sin stränge morfar, den berömde författaren. Han som sedan unga år, efter att ha smittats av tuberkulos, levt i dödens väntrum. Den djupt religiösa och konservative litteraturkritikern som bråkade med allt och alla, speciellt med dem åt vänster. Varför hatade han så?
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Schulman läser Stolpes böcker, han gräver i arkiven på Kungliga biblioteket och börjar nysta upp det som för honom varit dolt. Berättelsen hoppar mellan nutid, 1988 när Schulman som pojke besöker sina morföräldrar och sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen där Sven och Karin tillbringar sin tid med att skriva och översätta. Dit kommer också den unga blivande författaren Olof Lagercrantz.
“Sommaren 1932 blev jag utsatt för ett sexuellt attentat” skriver Stolpe. Genom David Lagercrantz får Schulman tillgång till Olofs dagbok och en stor bunt med brev som Karin och Olof växlade med varandra efter den där sommaren. Och nu förstår Schulman. En lidelsefull romans rullas upp framför honom — och en svartsjuka som aldrig vill ta slut. Bok efter bok av Stolpe handlar om otrogna hustrur och han chikanerar Olof Lagercrantz när han kommer åt. Lagercrantz är inte sämre han: hatet mellan dem båda är en känd story.
Jag ser likheter mellan Alex Schulman och David Lagercrantz. Två stackars pojkar med dåligt självförtroende, förminskade av sina högdragna morfäder/fäder och med ett tungt ädelt arv. Trots mindervärdeskomplex skriver Schulman med en lätt penna och språket flyter fram. Det är både sorgligt och vackert och Schulman kan konsten att förmedla känslor utan att det blir det minsta kletigt. Men det är nog viljan till uppriktighet som är hans främsta styrka. Han väjer inte för för att visa sig svag och det är en ganska sällsynt egenskap hos en vit, heterosexuell kulturman från övre medelklass. Berättelsen känns äkta, han lägger upp sina bevis och fängslar sina läsare. Samtidigt är han vågad när han ger sin morfar skulden för sina egna handlingar. För om någon annan sanning kommer fram — vem är Schulman då?
Bränn alla mina brev kunde lika gärna ha kunnat placeras i bibliotekshyllan för biografier. Det är egentligen bara kapitlen om den ödesdigra sommaren 1932 som kan kallas fiktion. Här har ju också Schulman fantiserat ihop hur det kunde ha varit. I den förtätade stämningen mellan Karin och de rivaliserande männen finns det som krävs för en roman om kärlek men samtidigt en distans som stundvis stör. Beskrivningen han gör av sig själv som pojke, hos mormor och morfar, är nog den finaste skildringen. Kanske för att det finns ett avstånd mellan då och nu men ändå minnen att skapa litteratur av. Det är hjärtskärande läsning att få ta del av hur Karin säger till Alex att hon ibland längtar till landet som icke är: “Jag längtar efter det som inte hände”.
carolina.thelin@opulens.se
