Med humor som politiskt vapen

LABYRINT. Vår recensent Freke Räihä har läst en satirisk bok som också är en textlabyrint. “Det här verket, textlabyrinten som Jupiter ritat, påminner om ett slags biografi över kapitalets och kommersialismens förkämpar. “

En tjänstemans meditationer med departementschef Sten Hammar
Av Iodine Jupiter
Multimedia movement

I en fiktiv annons för att använda den konsumtionsmagiska stats-schamanen och byråkraten Sten Hammar som tvättmedel (det räcker med 2 deciliter!) matas vi i Jupiters senaste bok med budskapet: ”Välj den demokrati som passar din plånbok”. Ett symptomatiskt grepp som är genomgående i hela verket. Här samsas en, uttryckligen politisk, satir med textbaserad mulitimediaanspelning — texten är ömsom dikt, ömsom tv-manus, berättande prosa och referenser till olika video- och ljudverk. Jupiter kallar det textlabyrint. Det känns bekant, som att texten vill vara mer men fastnar på sidan.

Hammar, som är berättaren i verket och som porträtteras av Iodine Jupiter, har — genom att ”outsourca” delar av verket från dikterna till referenser som inte bara pekar mot världen utanför under dennes livstid men också innan och efter – velat, med dennes egna ord, skapa interaktivitet. Verket har också ett otal utskrivna inomverksliga sidreferenser — som för att ytterligare sluta verket i helhet eller galenskap.

Iodine Jupiter är magiker, poet och ljudkonstnär med sex böcker bakom sig, därtill musikskivor och radiopjäser. Fenomenet har varit verksamt sedan minst 1979 och kan väl anses vara en av Sveriges märkligaste outsiderkonstnärer — för att tala med medievetaren Ann Steiner som kategoriserat upp författarrollen utefter mängden kulturellt och socialt (ekonomiskt) kapital som den enstaka aktören besitter. Outsidern vinner sällan några priser och får heller inget brett erkännande men arbetar utifrån egna premisser och med en självständighet som är få förunnat. Konstnären har inte sällan ett lojalt följe och uppnår inte heller sällan en slags kultstatus. Iodine Jupiter är en av dessa.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Första gången jag stötte på Iodine Jupiter var genom den unglitterära tidskriften Serum — där jag också debuterade och sedan satt en kort stund i redaktionen. Men det egentliga intrycket, när jag runt millennieskiftet skulle vara konferencier åt en ung Anna Jörgensdotter och Jupiter själv (och passade på att läsa Leon Larsson-dikten Hatets sång till allmän förfäran), var det dova melodiösa i denne konstnärs uttryck och varelsens längd i relation till hans ödmjuka sätt. Bakom masken och satiren fanns en rar människa. Kanske behöver vi den balansen, om än inte den mellan debet och kredit.

En tjänstemans meditationer är ett verk som gör vad det själv vill, här finns en underton, samma dova rytm som maler oavbrutet — inte olikt den jag fann hos den unge Bruno K Öijer innan denne började låta som all annan svensk lyrik på 2010-talet. Men det här verket, textlabyrinten som Jupiter ritat, påminner om en slags biografi över kapitalets och kommersialismens förkämpar. Som en fantastisk och oroväckande inblick i de som påskyndar ekologins undergång med sin utvecklingshets.

Jupiters kritik mot köphetsen vägs möjligen, något subtilt, mot idén att utveckling är att själv kunna laga de verktyg vi använder. Är det en individualismens styrka som eftersträvas? Fjärran är byteshandel och specialisering — att jag kan köpa potatis med en dikt. Istället eftersträvas i samhället en uppsjö av John Wayne-figurer, förebilden död och begraven lyckligtvis, en självtillräcklig dimridå som egentligen inte kan någonting särskilt bra. Figurer som vill fortsätta att erövra naturen och kapitalisera på den. Det är som att ideologin som kritiseras är kvar i utvecklingsstadiet, utvecklingshetsen, hos det moderna — sisådär hundra år gammalt tankestoff framlyft av ideologer som löjeväckande döljer sig i ekonomer. Men kanske borde vi eftersträva ett visst mått av självständighet? All kunskap kanske inte behöver läggas ut på entreprenad?

Bokens Sten Hammar börjar emellertid sin bana som konsult och partishaman i Partiet. Ett parti med rötter i 1930-talets rasbiologi och med ett uttalat mål att konsumenterna bara ska erbjudas de allra bästa av produkter och matas med dessa och tvingas vilja handla och köpa mer i en nästan religiös iver. Eller vad sägs om uttalandet från Propagandaministern: ”Allmänbildning är nationalekonomiskt självmord” eller detta från en gammal nazist: ”Varje dikt ska bära sina egna kostnader”. Köpkraft är viktigast. Jobba mer. Se mer på tv. Svälj livsstilarna. Prenumerera på Netflix. Se 88 avsnitt på raken. Hela din kropp med mumiepulver och 30 silversmulor per liter vatten. Köp mer, köp 3 för 2, och underhåll ditt beroende av saker.

Kritiken är värdefull och Iodine Jupiter känns igen men ibland hoppas jag att Jupiter ska uppfinna något nytt, så att det inte är så förutsägbart att vända blad, för trots att det är en utmärkt satir så undrar jag om det verkligen håller i en hel bok. Det är kul en stund. Och jag är väldigt förtjust i allt. Men blir också lätt uttråkad. Kanske har jag också blivit lite slösinnad och borde säga upp mitt beroende av allt skit kapitalismen producerar med mig i åtanke. Eller så är det bara helt omöjligt att göra satir över de som själva är sin bästa satir.