LIVETS GÅTA. Det som pådyvlats Sverige, är föreställningen att livets gåta kan förklaras, och att livet i linje med detta kan styras och byråkratiseras. Men livsgåtan skall fördjupas, inte förklaras, skriver Carsten Palmer Schale.
Vi bor i ett land, där livet håller på att förflyktigas, fragmenteras, förytligas, vägas på tillväxtens och new public managements vågar; där akademin är styrd av inavlade kotterier och externa finansiärer, och där massmedierna — ständigt dessa massmedier — fylls av oväsentligheter förmedlade via egotrippade krönikörer, kändisar och människor vars betydelse upphör i ankelhöjd. Eller också kan vi betitta lekprogram för vuxna på tv, läsa bloggar för inbilska, lyssna till poddar vari de redan dyrkade pratar med varandra. Vi kan själva jobba för att uppnå en position som en så kallad influencer.
För det finns i Sverige en grundläggande materialism och en ovilja mot det komplicerade och ”onyttiga”. När så en och annan kvardröjande intellektuell tar sig för att upplysa makthavarna om att detta besynnerliga som kallas kultur, och kostar tid, ansträngning och pengar, egentligen bara är ett privilegium för de redan insatta, så är det bara att tacka och ta emot. För detta är just det många politiker och andra makthavare länge har misstänkt i lönndom. Kulturlivet hör inte till det som vi har någon orsak att prioritera — och i synnerhet inte det som inte redan är färdigtuggat och lätt att svälja.
Oviljan mot kulturlivets subtiliteter svarar mot en utbredd rädsla för det ovissa. Eller som Susan Sontag skrev redan när 60-talet närmade sig sitt slut: ”Jag har lagt märke till att svenskarna inte tycker om att fundera över saker och ting: De försöker alltid att ta saker för vad de ser ut att vara och talar helst om vädret, siffror, fakta, men inte gärna om orsaker och motiv”.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Och inte har det, som jag uppfattar det hela, blivit bättre under de snart 40 år som därefter förflutit. Allt skall helst vara folkligt lättbegripligt. ”Gå en amerikansk manuskurs, eller en svensk skrivarkurs, och lär dig för h-e att uttrycka dig rappt!” kan det måhända heta. Ty det svenska samhället styrs av pragmatiker. Av utilister. Konst, kultur och reella kunskaper respekteras endast i den mån de är matnyttiga. Ett undantag utgör möjligen de utgjutelser som massproduceras av en del vänstertyckare, som staplar begrepp på begrepp i en sammantagen begreppsapparat, som enbart den som inte kan tänka analytiskt ”förstår”, och som tyvärr ofta nog saknar substans. Den fria akademin befinner sig på ett sluttande plan, och de verkligt kvalificerade resonemangen hör idag mest hemma inom den hämmande neurologin och neuropsykiatrin.
De humanistiska vetenskaperna är inte längre självständiga, och de vingklipps från grundskolan över gymnasiet till postdoktoral nivå. Det finns vidare ekonomer, som inte läst Adam Smith, sociologer som inte läst Marx, Durkheim eller Weber, doktorer inom litteraturvetenskaper som tydligen inte bekantat sig, ens ytligt, med litteraturen som fanns före 1800-talet. Här finns sannerligen inte någon misstanke om att historien är mänsklighetens minne, filosofin dess förstånd eller litteraturen och de andra konstarterna dess själ.
Länge var det nog, i 68-rörelsens kölvatten, televisionen som stod för de destruktiva excesserna, Numera har dessa infektioner dock spritt sig också till våra ledande massmedier (även om, jodå, det finns kvalificerade ledarskribenter och krönikörer; ehuru dessa antingen tjänar som alibi eller av gemene man ses som dinosaurier). Nej, fram för lite märg! Något som till exempel Ezra Pound nog skulle gått i bräschen för.
Vi måste ge oss ut i världen! Redan i Köpenhamn, därefter i Berlin och Paris, och i de amerikanska städerna på väst- respektive östkusterna, hittar vi något annat. Delvis, åtminstone. Möjligen borde vi också röra oss till det idag vitala Afrika och Asien. Och undervegetationen i Ryssland.
Jag hittar en text av Sven Fagerberg, en av de bortglömda. Han skriver bland annat: ”Den insikt jag i första hand förknippar med Pindaros är följande: Livet är en gåta som inte kan förklaras. Bara i lyrisk sång, i den sinnesstämning där vi upplever gudarna som våra medbrottslingar i vardagen, kan vi närma oss vår rätta natur”.
Förtappade däremot, antyder Fagerberg, är de som ägnar sig åt anemisk abstraktion, teori, dagskrönikans oroliga yta.
Pindaros liknar dessa icke-poeter vid ”irrande skuggor”. Tjattrare! Det som pådyvlats Sverige, är föreställningen att livets gåta kan förklaras, och att livet i linje med detta kan styras och byråkratiseras. Men livsgåtan skall fördjupas, inte förklaras. Dessutom är demokrati och livsglädje ingenting utan mångfald och frihet. Vi måste leva på egna villkor. Ja. Men vi får heller inte glömma vikten av sann gemenskap.
Är det jag skriver ovan konservativt? Ja, om du tycker det, så är jag väl konservativ. Men i min självbild är jag demokratisk och reformistisk socialist.
info@opulens.se
