MILITARISERING. Trumps plan att ytterligare militarisera det amerikanska samhället underlättas av utvecklingen under de två tidigare presidenterna Bush och Obama, skriver Lars Borghem i ett debattinlägg som ingående avhandlar amerikansk försvarspolitik i ett historiskt perspektiv.
Donald Trump har en plan. Planen går ut på att omvandla den amerikanska ekonomin så att den nästan helt anpassar sig till det militärindustriella komplexet. Han beställde planen den 21 juli 2017 av sin försvarsminister James Mattis men flera olika avdelningar inom den amerikanska administrationen har varit inblandade för att ta fram den. Nu är den färdig. Planen kan laddas ner från det amerikanska försvarsdepartementet (DoD) här. Den är en planekonomi i vardande, skriver experten på Pentagon William Hartung.
Några av Trumps tidigare planer har tagit kasinon, hotell, flygbolag, universitet, tidningar, stekar och vodka till konkursens rand eller över den. Skall denna planen lyckas eller är Donald Trump Vanheden, Wall-Enberg Jr, Biffen, Dynamit-Harry, Doris, Busé och Sickan i samma person?
En av hjärnorna bakom planen eller rapporten heter Peter Navarro och han presenteras i en artikel i New York Times. Peter Navarro gör själv en sammanfattning av rapporten i New York Times den 4 oktober 2018. “När det gäller material till våra fartygspropellrar, kanontorn till våra tanks, bränsle till våra robotar och infraröda detektorer till vårt försvar i rymden kan vi inte längre lita till enstaka producenter eftersom de inte kan leverera i takt med våra behov”, skriver Navarro.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Aluminiumplåt som är en viktig produkt i krigsmateriel i markfordon, krigsfartyg och flygplan, har haft en för varierande efterfrågan och produktionen måste planeras bättre, menar han vidare. En del nyckelprodukter importeras från Kina och Navarro som skrivit en bok med titeln The Coming China Wars, menar att detta inte kan fortsätta.
Navarro räknar upp en rad produkter från material nödvändiga för kärnvapenstridsspetsar till uppladdningsbara batterier och polyesterfiber, där produktionen måste göras mera nationell och amerikansk.
Även arbetskraften i USA, som ska tillverka vad som nu köps utifrån, måste få en bättre utbildning. Krigsindustrin måste få komma hem. Den kan inte längre bygga på import från politiskt instabila länder eller länder som USA inte helt kan lita på. Statens underhåll av 440 000 fordon, 780 strategiska robotvapen, 278 stridsskepp och nästan 14 000 flygplan måste nationellt säkerställas.
Navarro jämför Donald Trump med tidigare presidenter som William McKinley som hade slagordet Patriotism, protection and prosperity, Theodore Roosevelt som hade Speak softly and carry a big stick och Ronald Reagan som marknadsförde sig med Peace through strength. Historien kommer att döma Donald Trump efter om hans Economic Security is national security når samma nivå som hans företrädares. Så långt Navarro.
William D Hartung, som har titeln director för Arms and Security Project vid Center for International Policy, är författare till boken Prophets of War. Han skriver i sin kommentar att Trump nu vill tillämpa sin America First-ideologi och bygga “Fortress America”. Pentagon säger i sin rapport att hela ekonomin måste organiseras kring planeringen av ständiga krig och förberedelser till krig.
Även om USA redan spenderar mer på vapen än de närmaste sju länderna i världen sammanlagt, varav fem är i allians med USA, är ambitionerna att det behövs ännu mer pengar. Budgetåret 2019 kommer försvarsutgifterna att omfatta 716 miljarder dollar, den högsta nivån någonsin. Bara ökningen i budgeten de senaste två åren är större än hela Rysslands militärbudget. Försvarsbudgetarna de senaste åren har i USA förberetts i gemensamma utskott där det oftast inte varit någon skillnad mellan republikaner och demokrater. Pentagon har fått vad de velat och ibland mer ändå.
Efter mellanårsvalet i november 2018 där demokraterna fick majoritet i representanthuset väntar allmänt hårdare budgetförhandlingar än tidigare. Även om ledande demokrater som Nancy Pelosi och andra har gett sitt stöd till de senaste försvarsbudgetarna så måste de skilja ut sig från republikanerna i andra frågor där väljarna har förväntningar. Till exempel när det gäller sjukvård och löner. Fortfarande har den falska patriotismen, den som Samuel Johnson menade var skurkarnas sista tillflykt, ett starkt grepp över båda partiernas ledningar, dominerande medier och även över många av väljarna.
När president Trump tidigare i år ville öka Pentagons budget med 11 procent under en tvåårsperiod skrev Nancy Pelosi i ett mail till den demokratiske minoritetsledaren i senaten Chuck Schumer att ”vi demokrater i kongressen har alltid slagits för ökningar av försvarsanslagen”. Schumer svarade att ”vi stöder fullt ut president Trumps begäran om ökade försvarsanslag”.
Efter mellanårsvalet finns det fyra demokrater i den kommande kongressen som argumenterat för minskade försvarsanslag: Alexandria Ocasio-Cortez (New York), Ilhan Omar (Minnesota), Ayanna Pressley (Massachusetts) och Rashida Tlaib (Michigan). Hartung nämner de experter som ansåg att det var Sovjetunionens satsningar på försvaret och imperiets oförmåga att ställa om sin ekonomi till det förändrade globala landskapet som ledde till dess fall.
Många menar att det var Reagans militära satsningar som tvingade Sovjetunionen att försöka hålla jämna steg. Men samma experter som var klarsynta i frågan om vad som orsakade det sovjetiska imperiets konkurs har gått ner sig i dimman över Washingtonträsket och inser inte att Pentagons plan kan få samma konsekvenser för USA. När USA skulle behöva satsningar på infrastruktur och på utvecklingen av alternativ energi som motverkar klimatförändringarna subventioneras i stället en ineffektiv krigsindustri och industrier som förorenar miljön.
Kol-, olje- och krigsindustrin har haft effektiva lobbyister i kongressen i årtionden. Produktionen är lokaliserad till många delstater och politikerna får ofta bidrag i utbyte mot att de säkerställer stora försvarskontrakt. Många vapenprojekt, som det omskrivna flygplanet F-35, kanske aldrig blir stridsklart trots att enorma summor satsats på det.
Trumps plan att ytterligare militarisera det amerikanska samhället underlättas av utvecklingen under de två tidigare presidenterna Bush och Obama. Uppbyggnaden av övervakningssamhället och de sjutton säkerhetsorganen har motiverats med kriget mot terrorismen, som varken kan vinnas eller förloras, men som kan komma att pågå i flera generationer framåt. Trumps plan är långsiktig.
Hartung refererar till vetenskapliga undersökningar från Watson Institute vid Brown University som visar kostnaderna för krig men också hur krigsindustrins jobbskapande effekter har överdrivits. Nu i november kom ytterligare en rapport om vad kriget mot terrorismen kostat i döda. Det finns också en inbyggd motsättning mellan att helt ta hem krigsindustrin och att teckna stora försvarskontrakt med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten där amerikanska leverantörer som Lockheed Martin och Raytheon lovat att 50 procent av produktionen ska ske i köparländerna. F-35-planet kanske aldrig kommer att bli stridsdugligt men det skapar arbetstillfällen även i länder som Japan och Italien. Och svenska Saab fick nyligen tillsammans med Boeing ett stort kontrakt på skolflygplan från amerikanska flygvapnet. Det amerikanska behovet av att kunna lita på Sverige blir ännu viktigare med sådana kontrakt.
När jag själv läser rapporten hittar jag sist i ett appendix information om olika avtal med andra länder som ska säkra leveranser av försvarsmateriel till USA. De avtal som är med Sverige är från 2003, 2007 och 2011.
Självklart har producenterna och köparna av vapen situationen klar för sig, på samma sätt som vapentillverkaren Andrew Undershaft i pjäsen Major Barbara från 1905 av George Bernard Shaw. Undershaft skämdes inte för sitt yrke utan menade att det gav arbetstillfällen till människor som annars skulle levt i fattigdom. Han visste att han hade regeringen och medierna i sina fickor och att de allmänna valen bara bytte ut ledamöterna i regeringen men att politiken var den samma.
Vad är förändrat sedan 1905 efter den allmänna rösträttens införande, två världskrig och otaliga mindre krig? Vi vet att alla de krig som nu pågår i Syrien, Afghanistan, Irak, Jemen, Pakistan, Libyen och ett flertal andra länder i Afrika, drabbar civilbefolkningen i allt större utsträckning. Kriget i Jemen är förfärligt men vad kan vi göra?, säger Macron i Frankrike och hans ord blir en tacksam ursäkt även i Sverige. Vi har ju vapenkontrakt att fullfölja och visst är vi stolta över våra flygplan, kanoner, stridsvagnar och u-båtar som också ger viktiga arbetstillfällen.
Alla måste nu kunna minnas det stora kriget som skulle vara slutet på alla krig och samtidigt säga att det får inte hända igen medan man håller de tankarna åtskilda från vad alla vet: att de krig som pågår i Jemen, Syrien, Afghanistan, Libyen och andra delar av Afrika bara är en fortsättning på tidigare krig. Detta trick upprepas ständigt nu i november 2018.
Trumps plan är som sagt långsiktig. Hjärnan bakom planen, Peter Navarro, ville smickra Trump genom att jämföra honom med William McKinley och Theodore Roosevelt.
Det var McKinley som 1898 attackerade Filippinerna och forskare menar att det var där den amerikanska imperialismen med omfattande tortyr och övervakning av medborgarna tog fart. Många i USA var upprörda och det bildades en organisation mot kriget och mot imperialismen där bland annat Mark Twain var aktiv. Men slaget om opinionen förlorades.
McKinley förklarade i ett tal 1899 att det amerikanska sinnet är fritt från imperialistiska avsikter. Och det är väl vad många fortfarande idag inbillar sig.
info@opulens.se
