SOLIDARITET. Det är möjligt att det finns tillfällen i varje människas liv som bildar skiljelinjer, livsavgörande val. Men du ser det inte först. Du ser det efteråt, i handlingen. Vägen delar sig och kartan som du tidigare har orienterat dig efter är inte längre giltig. Det finns situationer, på ett sätt helt banala vardagssituationer, som blir till startskott för ett helt systemskifte. Det är exempelvis Rosa Parks när hon 1955 vägrade att ge upp sin sittplats i bussen åt en vit man.
Busschauffören hade bett henne om det. Parks bröt mot en lag som var orättfärdig. Det ledde i förlängningen till att lagen förändrades. Det finns ett svar som ger sig själv till känna, oftast i efterhand. Det sker efter att vi har agerat. Den senaste tiden har det varit massmedialt fokus på den rättegång som ägt rum mot journalisten Fredrik Önnevall och hans två medarbetare Clas Elofsson och Hanin Shakrah. De fälldes i Tingsrätten för människosmuggling. Domen blev samhällstjänst.
Det finns en bakgrund, en orsakskedja som naturligtvis inte friar Önnevall juridiskt, däremot etiskt och mänskligt. I tv-serien Fosterland möter journalisten på uppdrag en ensam pojke på flykt. Han är 15 år gammal och befinner sig i en lägenhet tillsammans med en grupp män, strandade mitt i sin flykt. Deras förra försök att lämna Grekland hade misslyckas. Den nya planen blir att hoppa ner från en bro för att landa i en lastbil eller container. Vi får se ett klipp med pojken. Han berättar i sekvensen om hur han undkom krypskyttar och granateld ”med Guds hjälp” när han var ute och letade bröd.
Pojken säger plötsligt till Önnevall ”Ta mig med” och det märks hur ställd journalisten blir av frågan. Den första tanken blir: ”Det har jag inte tänkt på” och så tänker han en sekund och säger till honom: ”Det är säkert väldigt svårt.” Till sin kollega säger han: ”Det känns akut på något sätt, som om man måste göra något som medmänniska.” Det slutar med att pojken följer med till Sverige, smugglad förbi gränserna. I tingsrätten blir det tydligt att det inte går att använda journalistiken som en ursäkt för att bryta lagen. Det är rätt och rimligt. Vi kan inte ha en speciell grupp som står över lagen.
Men att vi har enskilda individer som bryter mot den är däremot livsnödvändigt. Det finns en juridisk lag. Men det finns också ett par enkla bibelord som bildar en annan typ av lag: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” De få orden manar oss alla till att följa Önnevall och hans kollegors exempel för det är akut. Vi måste agera som medmänniskor.
kristian.lundberg@opulens.se
