PÅSKSERIE. Under förra århundradet var förutspåelser om religionernas utdöende inte ovanliga. Idag talar många istället om deras comeback. Under vinjetten Gud just nu kommer Opulens låta olika röster komma till tals om Guds ställning i vår del av världen idag. Först ut är Marcus Myrbäck.
Vi lever idag i en djup gudsglömska. Detta när stora delar av vårt samhälle inte nödvändigtvis vänt sig från Gud, men glömt bort honom. Den vanligaste inställningen gentemot Gud bland folk i gemen är inte det misstänksamma ifrågasättandet, men tigandet och tystnaden – de flesta har helt enkelt slutat tala och bekymra sig om Gud, kyrkan och om en verklighet som ligger ovanför eller bakom den vi uppfattar med våra sinnen. “Gud, än sen då?”
Även den som är troende och söker sig till Gud eller en kristen gemenskap, är ofta inte längre hemmastadda på den kristna trons mark, utan rör sig i kyrkan som på främmande land. Nyfiket och försiktigt försöker hon lära sig dess språk och seder, men hon kan inte i en handvändning göra sig av med den upplysningens kultur hon föddes i och känner sig bekant med. Även dagens kristna är nämligen barn av upplysningen och kan inte längre med samma enkelhet som förr tro på den kristna trons grunder, som Treenigheten, Inkarnationen, Uppståndelsen eller Jungfrufödelsen. Vi, upplysningens barn, arvtagare till det kritiska förnuft som med sådan lätthet och misstänksamhet läser in vanföreställningar i föreställningarna, skenbilder i bilderna och hyckleri och förställning bakom sann fromhet. Vi är barn till Freud när vi misstänksamt psykologiserar våra känslor och upplevelser inför den gudomliga närvaro vi kan tycka oss erfara, och vi är Nietzches arvtagare när vi tror om de som pånytt försöker utlägga Guds ord eller förverkliga det himmelska livet på jorden, att de blott framhärdar med förtäckta maktanspråk. Låt oss lyssna till Vladimir Losskys (1903–1958) träffande ord i Östkyrkans mystiska teologi:
“Det märkliga med den helige Serafim är att han i en tid så nära vår återspeglar ökenfädernas helighet, nära nog otrolig jämfört med vårt förnuft som blivit så ‘kantianskt’ efter syndafallet, så inställt på att förvisa till det nominella allt som är ‘föremål för tro’, allt som går utöver naturens lagar eller snarare den fallna naturens vanor. En filosofi som hävdar vår begränsade naturs självständighet och stänger sig för erfarenheten av nåden, vittnar i själva verket om en omedveten insikt om vårt icke-vetande, antignosis, anti-ljuset, motståndet mot den helige Ande som kan öppna människan för ett verkligt medvetande om gemenskap med Gud. I samma andliga samtal som vi nyss citerade sade Serafim till besökaren: ‘I den tid som vi lever i finns en så utbredd ljumhet ifråga om tron på vår Herre Jesus Kristus, en sådan okänslighet när det gäller gemenskapen med Gud att det verkligen kan sägas att man nästan helt har avlägsnat sig från ett sant kristet liv. Det som står i den heliga skrift tycks oss så främmande idag… Om vissa avsnitt säger folk att de är obegripliga; kan man verkligen påstå att människor kan se Gud så konkret? Men det finns ingenting som är obegripligt. Vår oförmåga att förstå kommer av att vi har avlägsnat oss från den kristna kunskapens ursprungliga enkelhet. Under förevändning av upplysning och bildning har vi hamnat i okunnighetens mörker, så att vi i dag finner obegripligt åtskilligt som man hade en klar uppfattning om förr, då fäderna kunde tala med varandra om Guds uppenbarelser som något som vi alla kände till och som inte alls var något konstigt.'”
Besläktat med detta finns en tankegång som ibland lyfts idag som ett ifrågasättande av en religiös livshållning, nämligen den att “nu när många av oss har det så bra med avseende på välstånd, eller i alla fall har det så mycket bättre än förr, vad ska vi då med Gud till?” Det är en i mina ögon en fattig människosyn som blottläggs av ett sådant uttalande, det vill säga som om människan bara vore en biologisk varelse som tillfredsställds så fort hon får äta sig mätt. Men människan är inte bara kropp utan också själ. Och hennes själ kan vi inte gå på grund i; hennes själ är ingen pöl men ett hav, en avgrund ur vilken tusen röster ropar och tusen ansikten ger sig till känna.
Skulle människan sluta vända sin blick mot himmelen och i tanken söka sig ut i universums mörker med ett förtvivlans skri om varifrån hon kommer och varthän hon skall – bara för att hon nu har tillgång till ett Playstation och McDonalds? Tror ni så lite om människan? Nej, hon kommer att fortsätta att söka sig till kyrkan, till templet, till synagogan, till moskén, till meditationen eller bönen, till den sakrala musiken, eftersom detta ger henne någonting som ingen biologisk tillfredsställelse kan ge henne; de är ett medel för hennes själ att utforska sig själv, och ger henne svar på de frågor hon i egenskap av tänkande varelse är född med och dömd till att bära. Detta är inte till tvångs ett tecken eller bevis för att den gudomliga verklighet hon söker sig till verkligen finns. Men insikten i att människan alltid kommer att söka besvara tillvarons gåta med de medel som står henne till buds är ett nödvändigt korrektiv för all åskådning som förminskar människan till enbart kropp.
Någon kan fråga om vad det tjänar till att slå upp Bibeln idag. Det är nästan så frågan kan förvåna. Bör man läsa böckernas bok? Boken som tornar upp sig till himmelska höjder jämförd med det mesta annat som skrivits, sett till gestaltningskraft, till påverkan på annan litteratur, sett till påverkan inte bara på litteratur och konst men också på människors liv. Bibeln som ju varit den vägledande skriften för kristna världen över, och i synnerhet här i Europa i årtusenden.
Bibeln innehåller berättelser som sammantaget spänner över flera tusen år, och innehåller de flesta genrer som tänkas kan: historieskrivning, poesi, teologi och filosofi, visdomsord och orakelkonst, profetism och framtidsförutsägelser och apokalyptik. Bibeln är inte en enda bok, men en hel litteratur: inom en och samma bok finner vi berättelser, som sedan hänvisas till och parafraseras på av andra berättelser, vilka sedan kommenteras i teologiska traktater, som innehåller förutsägelser om framtiden. I Bibeln finner vi det judiska och kristna folkets mentalitet och föreställningsvärld nedskriven till oss och till alla tider.
Men mer än allt detta ger Bibeln ett vittnesbörd om det samtal mellan Gud och människan som pågått sedan tre årtusenden. Det är ett vittnesbörd om den människa som sträcker sin hand mot oändligheten och försöker artikulera och tilltala denna Någon, som står bortom all förändring och all förgänglighet. Det är en berättelse om den Gud som ömsom visar och ömsom döljer sig för den människa som både vänder sitt ansikte till och från sin Skapare. Det är ett vittnesbörd för människans evinnerliga längtan efter hopp, tillförsikt och mening med sitt liv och om den Gud som går människan till mötes i hennes längtan. Det är ett vittnesbörd om den Gud som ger “evigt liv åt den som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet” (Rom 2:7). Avslutningsvis kommer här ett citat från överrabinen i den judiska församlingen i Stockholm, Marcus Ehrenpreis (1869–1951), ur De som byggt Israel: Visioner från tre årtusenden. Profeter och Gudsmän:
“För eder, för vår samtid, har jag sökt med min ringa kraft väcka till liv dessa undanskymda gestalter, som höra alla tider till. Det budskap de bragt sitt folk och sitt släkte, är ett budskap till oss alla. De ha byggt Israel, men de ha ock lagt grunden till den andliga värld, som är allas vårt gemensamma hem. De höra till människosläktets andliga fäder. På dessa blad vill jag låta eder, mina kära, se en skymt av de gudsmän, som stodo tillvarons urkälla närmare än vi andra, och låta Eder förnimma ett genljud av deras stämma. De äga makten att lugna sinnet och att gjuta självtillit i försagda hjärtan. Måtte de leda eder och alla dem, som stå sökande på vägarna, så som de lett mig!”
info@opulens.se
