DIAGNOS. När boken närmar sig sitt slut känner vår litteraturkritiker Michael Larsson att Johanna Frid ställer en genuint angelägen diagnos över samtiden, och han konstaterar att det inte är ofta en roman lyckas med det konststycket.
Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid
Ellerströms förlag
Vad får du om du blandar svartsjuka och endometrios? Ja, förutom väldigt ont kan du till exempel komma att utveckla ett oförblommerat Norgehat. Det är i alla fall det som drabbar ‘Johanna’ i Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn. I Frids andra roman — efter fjolårets lysande Familieepos, samskriven med Gordana Spacic — skildras de dolda känslotillståndens plågsamma vardag. Nora handlar om hur svartsjukans brinnande raseri och endometriosens förlamande men osynliga smärta blir till en häxbrygd som helt upptar en ung kvinnas liv. Samtidigt är det på sätt och vis svårt att ringa in berättelsens kärna eftersom den rör sig över flera fält: autofiktion kombineras med kåseri, och essäistiska utvikningar samsas med ett slags teatral kammarspelsdialog. Men texten är sällan ute och fladdrar. Språket är koncist och pricksäkert, underhållande och tankeväckande i ett. När boken närmar sig sitt slut känner åtminstone jag att Frid med Nora ställer en genuint angelägen diagnos över samtiden, och det är inte ofta en roman lyckas med det konststycket.
Romanen inleds med en dubbel örfil: berättarjaget Johanna har nyligen fått reda på att hon har en cysta på äggstocken, samtidigt som hon har fullt upp med att förbereda sig mentalt inför det första ångestladdade mötet med danska pojkvännen Emils föräldrar. Så när hon av en händelse får syn på Noras profilbild bredvid en meddelandenotis på Emils Facebook sjunker hon som en sten. Det hon vet är att Nora är Emils ”ekskjæreste” och hon är vacker som en dag. Hon fullkomligt osar goda gener och norsk förträfflighet. Svartsjukans första giftpil har börjat verka. ”Jag kände ett nytt landskap ta form”, skriver hon, ”främmande inuti”. Landskapet visar sig vara lika stort, dramatiskt och skräckinjagande som den mest undersköna av norska fjordar. I det som följer antar Noras Instagramflöde närmast formen av egen karaktär i berättelsen, en ond och monstruöst uppförstorad tvilling till Johanna som läser in varje middagsbild och varje hyttetur som ett kränkande bevis på hennes egna brister och tillkortakommanden.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Liksom i Familieepos blandas i Nora svenska och danska med en för sammanhanget självklar finess som får mig att undra varför inte fler författare har gett sig på greppet. De olika språken har inte endast en estetisk funktion utan används för att situera Johanna i olika känslolägen. De danska meningarna och orden understryker ofta språklig och kulturell utsatthet i det nya hemlandet, medan norskan används både för att markera avstånd till Nora och utmåla henne som ett förkroppsligande av det glättiga och sorglösa norska lynnet. Frids intresse för det skandinaviska är uppenbart och uppfriskande. Bokens miljöer pendlar mellan de tre nordiska huvudstäderna Köpenhamn, Stockholm och Oslo (om man räknar med alla febriga utläggningar om hur Johanna via Nora och hennes familj nätstalkar sig djupare och djupare ned i förtvivlan). Dessa partier hör också till de som är allra roligast. Flera gånger upptäcker jag hur jag skrattar högt och rått åt Johannas olycka. Det är inte, tror jag, för att jag är särskilt sadistisk av mig utan för att Johanna Frid kan formulera sig så att även det mest personliga blir relaterbart. Vår digitala samtid gör ju inte bara att vi blir självutlämnande på ett helt nytt sätt, den ger oss även möjlighet att gräva ned oss i andra människors liv på ett sätt som saknar motstycke i historien. På gott och ont.
Nora är dock inte bara en skildring av en självförnedrande och sjuklig person, det finns också en ambition av att nyktert se över och försöka bena ut vad det är som lockar med att ge utlopp för sin svartsjuka på nätet, om det rentav kan ha en frigörande inverkan. Detta att finna pusselbitarna till något som saknas i ens liv och att till slut få syn på sig själv i det återspeglande flödet. Tyvärr är det också i de här mer essäistiska utvikningarna — bland annat i en närläsning av den amerikanska författaren A M Homes självbiografiska The Mistress’s Daughter — som romanen tappar fart och bryter av lite för mycket. Det är som att boken vill förklara sig själv, ge den en teoretisk påbyggnad som alls inte behövs eftersom berättelsen återger allt så levande i sig själv.
michael.larsson@opulens.se
