NOVELL. ”Ingen vill vara ensam för länge men jag anstränger mig inte för att få vänner, man blir bara besviken”, så svarade han när hon frågade varför han så ofta åt sin lunch ensam i universitetets matsal.
Hon brukade iaktta honom där innan de blev vänner. Under tiden de talade med varandra rörde de sig genom rummen i hennes hem som han besökte för första gången. De vandrade som i ett mönster av en åtta. Lugnt men bestämt. De hade inget mål utan gick för att det var skönt att röra på sig. De slappnade av mer när de höll sig i rörelse och samtalet blev mer otvunget. Hon berättade mycket om sig själv. De höll på att lära känna varandra och hon var den drivande i samtalet.
Han lyssnade mest men kommenterade då och då hennes i hans tycke ofta lite drastiska slutsatser. Hon fick honom att uppleva sig själv som balanserad och det roade honom att hon var färgstark och spontan. En skön kontrast till den akademiska värld han befann sig i. Han hade heller inte samma behov att berätta om sig själv eller tala om vad som rörde sig i hans huvud. Han konstaterade att tankarna kom och gick men analyserade sällan eller aldrig mer än så. Men han tyckte om att höra henne lätta sitt hjärta. Tyckte om att trösta henne. När hon klagade på trötthet svarade han att han ville ge henne av sin tid så att hon kunde sova mer och slippa vara trött. För tid hade han mycket av, menade han. Så mycket att han ibland inte visste vad han skulle göra av den.
Det var rart tyckte hon och log mot honom på det sättet flickor gör innan de lärt sig kärlekens läxor. Då det fortfarande är självklart att bli älskad för den man är. Han fick henne att känna sig speciell och det var precis vad hon behövde. Hon var inte olycklig men hon hade blivit över. Strax efter att hennes mamma gick bort i en sjukdom hade pappan gett sig av och lämnat henne och ena systern att ta hand om sig själva. Han klarade inte av att stanna kvar där allt påminde om deras mamma sa han innan han åkte. Det fanns något vackert i det, menade hon. Föräldrarnas försvinnande berörde henne anmärkningsvärt lite. Hennes liv förändrades inte särskilt mycket på grund av det trots att hon bara var sexton år när det hände. Det förvånade henne att hon förblev oberörd. Hon levde utan att sakna. Men hon sov för lite.
Av någon anledning vaknade hon innan hon var utsövd. Utöver det var hon en harmonisk person. Hon pladdrade på bredvid honom medan de fortsatte röra sig genom hennes hem. Hon berättade att hon sett en råtta på vägen hem från universitetet igår. Mitt på blanka eftermiddagen i gångtunneln under motorvägen hade råttan vänt om och börjat röra sig mot henne. Då blev hon rädd. Det var okej med råttor så länge de hade vett att vara rädda för människor men när de var helt orädda blev det fel. Det skrämde livet ur henne. Och att hon blev än mer rädd för dem om de inte var rädda för henne gjorde henne ännu räddare. Han hade svårt att förstå hennes rädsla. Vad trodde du att råttan skulle kunna göra, undrade han? Hon lät bli att svara men kände sig provocerad av frågan. Att diskutera rädslan som något logiskt och rationellt reducerade hon till dumhet. Som att han kritiserade hennes råttfobi. Hennes steg blev tveksamma medan hon fortsatte gå genom rummen med honom bredvid sig.
De gick nu under tystnad. Han lade märke något rastlöst över hennes sätt att röra sig och insåg att han höll på att tappa kontakten. Hon gled liksom undan. Även det ordlösa samtal han hade känt mellan dem tycktes ha tystnat, tappat energi. Han bestämde sig för att försöka få tillbaka hennes uppmärksamhet genom att agera offensivt. Vad är kärlek för dig, frågade han? Han levererade sin replik så tveklöst att det blev omöjligt för henne att värja sig mot den och det lättade märkbart upp hennes sinnesstämning. Hon log igen. Frågan fick henne att känna sig uppmärksammad och hennes svar kom anmärkningsvärt snabbt. Det snabba svaret avslöjade att hon redan hade funderat över ämnet och hon talade ivrigt, orden snubblade lite på varandra. Om du till exempel har ordnat en trevlig utflykt till havet och jag, då vi kommer dit, säger att havet inte passar mig idag, att jag längtar till skogen. Om du då svarar att det var okänsligt av dig att åka till havet när jag ville till skogen och i stället tar mig dit, då skulle jag tänka, så kärleksfullt av honom. Den som svarade så skulle jag kunna älska.
Han tittade på henne och log. Hans taktik hade lyckats. Hon var lättsam och tillgänglig igen och det fick honom att känna sig säkrare. Hon hade bjudit till mer än hon behövde och det gav honom ett övertag. Hon berörde honom, träffade en punkt inom honom som han inte kunde kontrollera. Hon var påtaglig och uppfylld av sig själv. Inte gråtrist som han själv. Det fanns något hos henne som han behövde, ville ha, ville omge sig med och han utnyttjade tillfället till att knyta hennes uppmärksamhet än starkare till sig. Vilket är ditt tidigaste minne? blev hans nästa fråga. Han väntade sig att hon skulle berätta med stor inlevelse och det gav honom en känsla av makt men med ett stick av dåligt samvete eftersom han egentligen inte var speciellt intresserad av hennes svar utan bara frågade av taktiska skäl.
Hon fick något högtidligt i blicken. Mitt första minne är mamma som kom hem med min lillasyster från BB. Min äldre kusin, var barnvakt och jag minns boken hon läste för mig, jag minns bilderna i boken, jag minns babyfilten mjukt luddig och randig i blått, rosa och gult, kantad med sidenband, jag minns min syster så förväntansfull men framförallt minns jag mammas lyckligt strålande ögon och hur jag sökte hennes blick, längtade efter hennes uppmärksamhet. Vad betyder det? Att jag minns det så tydligt menar jag, det var ju så länge sedan och jag var så liten? Hon väntade inte på svar utan kontrade med en motfråga — ”du själv då, vad är det första du minns”?
Oj, hon svarade med samma mynt, en offensiv, det hade han inte väntat sig. Det överraskade honom att hon kunde flytta uppmärksamheten från sig själv till honom efter att ha berättat något så direkt ur hjärtat. Det var imponerande och det tog en stund innan han fann sig. Han var tvungen att göra en snabbsökning i hjärnans minneskort. Jag minns inget innan Kaj, berättade han och reflekterade kort över att han inte hade lika tidiga minnen som hon. Då var jag 16 år. Vem är Kaj, frågade hon? Vi var bästa vänner i skolan, gjorde allt tillsammans, berättade han. Förvånad över hur lätt han fann orden. Men när han var sexton år tog han sitt liv. Jag förstod aldrig varför. Märkte aldrig att han mådde dåligt. Han berättade aldrig om några problem och jag såg inte att han hade några. Minns bara att han var glad. På ett sätt väntar jag fortfarande på honom och allt ska vara som förut men vet också att det kommer aldrig att hända för han är död och det är inget man kommer tillbaka från. Men min känsla är att han borde vara här. De gick en stund tysta bredvid varandra igen. Båda tittade eftertänksamt ner i golvet. Hon hade sandaler och han gick barfota. Men jag har gjort en tatuering här, utbrast han mer spontant än han tänkt, och kände hur det liksom hettade till runt hals och öron när visade upp överarmens insida. Ett slags skammens rodnad som han inte förstod eller kunde kontrollera. En noshörning i en stjärna, fortsatte han. Han störde sig på att han lät pladdrig men fortsatte ändå sin utläggning. Ibland tänker jag att noshörningen är Kaj, den påminner mig om honom på något vis, hörde han sin röst säga och blev bestört över sina ord, för han kunde ärligt talat inte påminna sig om att han någon gång tänkt så. Varför sa jag så, tänkte han för sig själv, ta dig samman, skärp dig. Han hade svårt att tänka klart och fokuserade på att hans plötsliga obalans inte skulle synas utåt, skulle gå henne obemärkt förbi.
Är du inte arg på honom, frågade hon, tycker du inte att han borde sagt något innan, gett dig en chans att hjälpa honom? Nej, jag är aldrig arg på honom, vi var bästa vänner, inget hände någonsin mellan oss som det finns anledning att bli arg på, svarade han.
Han mindes att han hade känt sig ensam efter Kajs bortgång men den ensamheten plågade honom inte. Det var ödet och något han funnit sig i. Det var inget han eller någon annan kunde påverka. Inget skulle kunna förändra detta. Vem kunde han lasta för det som hänt? Det är logiskt att man blir ensam när ens bästa vän försvinner, sa han. Och tänkte att det var precis så det kändes, att Kaj försvunnit, en dag fanns han inte där längre, punkt slut. Eftersom han inte kunde få svar på varför det var så, så hade han mer eller mindre bestämt sig för att inte fundera över det. Varför söka efter något man aldrig kan få veta? Varför låta tankarna skena iväg? Vad skulle det tjäna till? Hur konstruktivt var det? En kort stund förlorade han sig i tid och rum. Levde sig så in i minnet att han glömde omvärlden. Det var inte alls likt honom och det fick honom att känna sig sårbar. Som att han gjort något dumt. Som att han inte hade koll på läget. Att han inte hade kontroll.
Ska vi sätta oss ner en stund, frågade hon, jag börjar bli trött i benen? Han nickade och de satte sig på soffan nära intill varandra. De satt tysta men deras kroppar drogs närmare varandra som av en magnetisk kraft. Han lade sin arm om henne och deras läppar möttes och de kysstes, först trevande sedan alltmer intensivt. De började klä av varandra. De låg med varandra för första gången på vardagsrummets soffa och de var förvånade båda över att det hände. Att det skett så plötsligt.
Han stötte armbågen i armstödet när han vände sig om för att pressa ner kroppen bakom hennes i soffan. Det gick som en elektrisk stöt genom armen och han gav ifrån sig ett ojande läte. Det där gjorde väl ont, kommenterade hon? Ingen fara, svarade han. Han drog henne närmare intill sig tills det var helt lufttätt mellan dem, och pressade samtidigt hakan på ett ivrigt sätt mot hennes nyckelben. Han log, vet du inte att armbågen är den kroppsdel som har minst känsel? Är det sant, svarade hon förvånat? Det förklarar uttrycket att armbåga sig. Så logiskt.
På soffbordet fanns liljekonvaljer i en vas. De luktade gott. Blommorna hade hennes syster plockat i skogsbacken bakom huset dagen innan. Deras distinkta doft kändes i hela rummet. Blommornas oskuldsfulla grace och doft stämde överens med hur de kände sig. Något hade börjat, de visste inte vad men det kunde vara något bra. Det vilade en eftertänksamhet över rummet.
info@opulens.se
