HISTORIELEKTION. Pachinko av Min Jin Lee är ett ambitiöst och omfångsrikt romanbygge som är mer intressant som historielektion än som litteratur, tycker Anna Remmets, som också finner att översättningen känns något haltande.
Pachinko av Min Jin Lee
Översättning: Lars Ahlström
Polaris
De senaste åren har sydkoreansk litteratur börjat röna större uppmärksamhet i Sverige, vilket inte minst det faktum att nästa års bokmässa har Sydkorea som tema är en indikator på.
Bland sydkoreanska författare som översatts till svenska finns poeten Ko Un, Kyung-Sook Shin, och Han Kang. Min Jin Lee, författaren till den nya romanen Pachinko, är dock snarare att betrakta som en amerikansk författare även om hon är född i Sydkorea och skriver om koreansk historia och koreanska erfarenheter. Detta inte bara för att Lee, född 1968, levt en stor del av sitt liv i USA och skriver på engelska, utan också eftersom Pachinko på många sätt är en typisk ”stor amerikansk roman” både till sitt omfång på över femhundra sidor och sin episka ambition. Att migrations- och exilerfarenheten är ett centralt motiv i romanen gör den kanske ännu mer amerikansk, eftersom de erfarenheterna delas av så många amerikaner både i historia och nutid.
Pachinko börjar i det tidiga 1900-talets Korea där en ung tonårsflicka gifts bort med en man med gomspalt. När deras dotter, Sunja, också hon som tonåring blir gravid med en gift man erbjuder en kristen präst att gifta sig med henne för att rädda henne från skammen. De flyttar till Japan och sällar sig till den ganska stora men illa sedda gruppen koreaner som lever där, de flesta i fattigdom.
Resten av den omfångsrika romanen skildrar Sunjas och hennes barns och barnbarns umbäranden och kamp för värdighet i Japan. Relationen mellan Korea och Japan, som koloniserade Korea, är nog en intressant historielektion för många västerlänningar, som tenderar att inte veta särskilt mycket om Koreas historia innan det delades upp i det skrämmande (men för många fascinerande) Nord och det högteknologiska och hippa Syd.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Episka berättelser som spänner över flera generationer och politiska skeenden utgör tacksamma romanämnen som erbjuder spännande och ödesmättade förlopp. Men att genomföra ett så ambitiöst projekt kräver också en språklig skicklighet och en litterär fingertoppskänsla som saknas i Pachinko.
Formuleringarna är ofta lite tafatta, särskilt i dialogerna. Dessutom förstärker den ständigt återkommande frasen ”X nickade” när Lee vill visa att någon lyssnar på den som pratar och tar till sig eller håller med, känslan av att läsa en nybörjartext. Och även om Sunja är en ganska gripande gestalt (trots att porträttet av henne på många sätt följer en ganska standardiserad formel för en ”stark” men ”hårt prövad” kvinna) känns många karaktärer i boken som rätt platta representanter för olika tidstypiska öden och ståndpunkter. Sunjas förförare Hansu är den rika, cyniska yakuzatypen, och självklart den raka motsatsen till hennes ödmjuka och genomgoda make Isak. Hennes svåger Yoseb får representera alla de japaner som drabbades av atombomberna. Av hennes två söner är den ena något av en player medan den andra är plugghäst som plöjer engelska romaner.
Där finns även “den fallna kvinnan som innerst inne har ett hjärta av guld”, och självklart drabbas av 80-talets aidsepidemi. Och så vidare. Trots sina olikheter slutar dock båda sönerna inom den pachinkoverksamhet som gett boken dess titel: ett slags spelhallar som många ur den koreanska gruppen i Japan var hänvisade till att arbeta i på grund av den diskriminering de utsattes för. Det är en måhända övertydlig men ändå tragisk illustration av de gränser diskriminering och rasism sätter för den mänskliga tillvaron, hur gärna den liberala ideologin än vill hävda att alla, särskilt andra generationens migranter som är födda i landet, kan bli vad de vill, bara de jobbar ”hårt nog”.
Vad gäller översättningen känns även den något haltande. Enligt mina egna begränsade kunskaper om koreanska är det ett språk med ett mycket formellt tilltal. Att använda ”du” i dialog mellan främlingar under tidigt 1900-tal känns därför som ett märkligt val, som jag misstänker beror på att det engelska originalets ”you”, som kan vara både formellt och intimt, ställer till det. Personligen tycker jag även att det blir distraherande när författare kryddar dialogen med enstaka fraser från det språk karaktärerna ska föreställa att tala samtidigt som boken inte är skriven på det språket. Istället för att göra dialogen trovärdig känns det som ett exotiserande sätt att skapa avstånd mellan romanpersonerna och läsaren, lite som när den amerikanska versionen av Lisbeth Salander ska bryta på svenska. Summa summarum är Pachinko ett ambitiöst romanbygge som är mer intressant som historielektion än som litteratur.
anna.remmets@opulens.se
