PROBLEM. Halloween är ett stort och snabbt växande problem bland tonåringar och deras oroliga föräldrar här i landet, och det skrämmande långt ner i åldrarna, skriver Crister Enander och jämför med allhelgonafirandet som högtidlighåller minnet av döda anförvanter.
Halloween och Allahelgona, två dagar som bankar på dörren. De ligger numera nära varandra i kalendern, men har i mitt lilla hörn av världen inget egentligt samband. Ja, jag skulle vilja gå längre och säga att de inte ens har med varandra att göra, även om det historiskt sett inte är helt korrekt.
Den ena har långa traditioner här i Sverige. Jag minns tydligt, och nästan högtidligt, såväl min mammas mormor, som hette Ottie, vid sin sedan länge avlidne mans grav, som en mer luddig hågkomst av pappas mormor Anny vid sin makes tysta svala gravsten. Ljus tändes, några vackert och omtänksamt arrangerade kvistar av gran och snören lades på de döda männens sista viloplatser.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Den andra, Halloween som tinglar och tanglar igång med stor kommersiell genomslagskraft, är uteslutande en produkt av cyniska och rått kalkylerande industriverksamheter, ett skapat behov som hämningslöst kränger skräp och dyr skit, hårt marknadsfört från framför allt USA.
Vad är det som egentligen som varje år är så svårt att förstå och hålla isär när det gäller en gammal folklig tradition och högtid och ett på många sätt vedervärdigt krämarjippo? Vareviga år är det alltid några som inte vill reflektera över de systematiska och fullt medvetet skapade missförhållandena. Och jag skräms av denna dyrköpta naivitet som återkommer som en samhällssjuka hos såväl de gynnade som bedragna.
Långa köer av frustrerade barn med reklamkampanjer knastrande i varje liten hjärnsynaps och minnesbilder från mängder av filmer och tv-serier och barnsliga drömmar om äventyr långt utanför vardagarnas tristess och med överdrivna förhoppningar, där står de otåliga med en stressad förälder.
Kostymerna är inte billiga och tillsammans med alla tillbehör växer summan som ska dras från mammas kreditkort till otäcka belopp. Vad som är över av den magra lönen tickar snabbt bort. Nu delar de snart otålighet, frustration och en växande anspänning. Några hårda nej får gråt och förtvivlans utbrott till svar. Dagen, nyss glad och full av närhet, vänds från förväntningar till gruvlig besvikelse.
Så ser vardagen ut för folkflertalet i de nya och bråddjupa klassklyftornas Sverige. In på bara skinnet svider en alltmer utbredd fattigdom som genomsyrar och deformerar mångas liv.
En ensamstående mamma med ett underbetalt, hårt och genomstressigt arbete, i till exempel vårdsektorn, utkämpar en daglig kamp som kastar långa skuggor ända ner i trettiotalets missförhållanden. Det råder vidriga skillnader mellan bemedlad medelklass och alla oss andra.
Den som har bott och växt upp i det här egenartade landet, i djupet präglat av en kollektiv dödsskräck och med en kristenhet alltid knuten till den beslutande kungamakten och sedan i symbios med statsmakten under lång tid, känner av förvirringen och tafattheten inför såväl Döden som Tron.
Dessutom är Halloween ett stort och snabbt växande problem bland tonåringar och deras oroliga föräldrar här i landet, och det skrämmande långt ner i åldrarna. De dricker i samma omfattning som kring Lucia. Omhändertagna, hemkörda av polis eller till sjukhus för säker avgiftning. Och, som vi alla vet, numera gäller det skrämmande nog inte enbart alkoholförgiftning, utan även tyngre och avsevärt farligare droger.
Det börjar bli sent — mycket sent — i landet lagom. Många orkar inte. Ungdomar har snart inget att sätta emot.
Så låt oss i stället följa i de svårfunna spåren efter de släktingar vilka vandrat före oss, och som trots ekonomiska orättvisor och social misär genom organiserad kamp lyckades skapa ett nästan anständigt samhälle.
crister.enander@opulens.se
Alla artiklar av Crister Enander
