STYRKEDÅD. Jag nog aldrig sett en så innerlig föreställning där man hyllar kvinnors förmåga till de mest osannolika styrkedåd, skriver Lena Torquato Lidén om Cirkurs Cirkörs föreställning Epifónima.
Epifónima av Cirkus Cirkör
Stora Teatern, Göteborg
Marianne Ahnlund teatertekniker, rigg.
Lisa Angberg artist.
Eirini Apostolatou artist.
Joakim Björklund ljudtekniker & scenmästare. Kajsa Bohlin artist & text.
Liv Karlsson teatertekniker, tyg & attribut.
Linn Holm artist.
Vilhelm Montán Lindberg ljustekniker.
Ashtar Muallem artist.
Lucie N’Duhirahe artist.
Irene Ramilli regiassistent & turnéledare. Jessica Thorzén chaufför.
Karolina Wojtowicz artist & text.
Lutar mig så långt bak jag kan och hämtar andan. Den stora strukturen som tronar på Stora Teaterns scen bara några meter framför mig är lite skräckinjagande, en sfärisk ställning med fyra ben och en sorts krona. Alltsedan jag såg Cirkör elva gånger på en Roskildefestival för 20 år sedan har det varit en skräck- och äckelblandad förtjusning att komma in på en ny premiär. Och den där välbekanta känslan att jag borde blivit en sådan akrobat. Ensemblen består av sju kvinnliga cirkusartister med ursprung från Grekland, Kanada, Palestina, Polen, Sverige och Schweiz.
De sju som kommer in på scen är så olika som några människor någonsin kan vara. De dansar och skrider ihop och lyfter varandra med sina korta starka kroppar, lång och slank, kurvig med starka armar eller en petit med stort yvigt hår. De tar hand om varandra och visar ömhet. Det är skönt att se deras styrka och råhet. De kommer inte att vika en tum.
Det ger mig mod och jag hoppas att även de män som finns i publiken känner likadant, men det kan man inte veta, de som sitter omkring mig drar efter andan när nummer efter duetter i akrobatik följer varandra. En stor metallring som föreställningens clownfigur står i och rullar på sig själv i som om hela hennes kropp har förvandlats till en leksak som kan snurra uppochner utan att hon tappar fattningen. Hon avbryter det hela med att få en bit av ringen i handen och med stor komisk träffsäkerhet klumpigt försöka laga den med en borrmaskin i högsta hugg. Det är en påminnelse om bilden av kvinnors färdigheter och vad man förväntas klara av. På ett sätt irriterande i kontrast till den oerhörda styrka som genomsyrar föreställningen.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Det är många exceptionella nummer men det som lämnar mig helt enkelt förbluffad är när två av kvinnorna hänger från ställningen och förflyttar eller kanske bollar en tredjes hela kroppstyngd i luften mellan sig. Firar också upp eller ner henne som när man leker med ett barn.
Den raka långa kvinnans hår flätas medan fläterskan sjunger på arabiska som en vaggvisa. Flätorna viras ihop i en stor kraftig metallring och fästs med en bit tyg. Vad som sen händer är märkligt och verkar upphäva alla universums regler. Hon fäster den i ett rep och börjar snurra sig själv enbart förankrad i håret. Först långsamt men sedan snabbare. Den scenen och det faktum att de genom hela föreställningen sjunger tillsammans, med jättevackra röster som speglar titelns, Epifónima, betydelse “utrop”, lämnar mig med känslan att jag nog aldrig sett en så innerlig föreställning där man hyllar kvinnors förmåga till de mest osannolika styrkedåd.
info@opulens.se
