UNDERLÄGE. Om det är alla mot SD så har deras populism fått sig en rejäl framskjuts. Vem gillar inte att skjuta från underläge och vinna? Det är dags att återerövra konflikten mellan socialister och liberaler i svensk politik, skriver Amra Bajric.
Har ni märkt hur George W Bush, mannen som banade väg för tortyrens återkomst, nedmonterade alla medborgarrättsliga garantier, inledde ett krig mot islam, och förstörde mellanöstern, helt plötsligt blivit en del av det acceptabla etablissemanget, de som utgör en modig motståndsrörelse mot Trump? Det skedde gradvis, men nu står han där, och smyger godis till Michelle Obama medans de godtrognas hjärtan smälter. Var det hans fumliga amatörmålningar med porträtt av världsledare som avgjorde saken?
Samma dynamik finns här i Sverige — helt plötsligt är det alla mot Sverigedemokraterna, oavsett vem personen är: har hen uttalat sig mot SD så är hen med i gänget, det fina etablissemanget. Det här är inte hälsosamt, och det är precis vad SD vill ha.
En politisk diskussion där de blir underdogs, och motståndarna bara ser ut som en enda sjuklöver, socialister så väl som liberaler. Alla är med i samma lag och vaktar samma intressen. Talmansrundorna har knappast gjort saken bättre. Jonas Sjöstedt säger att han kan släppa fram nyliberalen Annie Lööf och Björklund, så länge vi håller SD borta från inflytande. Det har snurrat runt en artikel om en företagare med invandrarbakgrund — han kom hit från balkan på 50-talet — som dragit in en miljardinvestering som skulle gått till en landsbygdsort, i desperat behov av arbete och tillväxt, men som nu blir utan eftersom 30 procent av dess invånare röstade på SD. Företagaren hyllas som hjälte av det enade SD-motståndet. Varför?
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Som socialist gör det mig djupt oroad att kapitalet kan diktera villkoren för om en ort överlever eller går under. Det var ju trots allt 70 procent av bygdens röstberättigade som inte tog SD:s valsedel. Vi i vänstern har alltid hållit det för en av kapitalismens orättvisor att en företagare kan backa ut ur nödvändiga investeringar om facket får inflytande, för att ta ett exempel. Det stora misstaget många politiskt intresserade gör är att blanda ihop sin egen bubbla med en allmän, gemensamt delad verklighet för alla svenskar. Facebook och alla algoritmer har förstärkt uppdelningen. Det finns knappt någon offentlig sfär att ta del av, bara subkulturer med sina småaktiga segrar och förluster. Sverigedemokraterna har lappat ihop sin egen nationalistiska offentlighet, ofta med fler läsare och kommentarer än DN och Aftonbladet.
Nu är jag ingen liberal som tror att politik bara är ”ett stort gemensamt samtal”. Politik har alltid gått ut på att, åtminstone delvis, organisera maktgrupper och påtvinga sin vilja på resten av samhället. Det gjorde sossarna under sitt långa hegemoniska maktinnehav, och det har nyliberalerna gjort på en världsomspännande nivå sedan slutet av 70-talet.
Sverigedemokraterna har samma ambitioner, och vi begår ett misstag om vi inte tar dem på deras ord när de säger att Per Albin Hansson och folkhemsbygget är stilbildande för deras framfart. Men den uppstyckade offentligheten försvårar politisk organisering, och det låser fast oss i ett dödläge. Som Göran Rosenberg nyligen påpekade, när en människa väl tagit klivet och blivit Sverigedemokrat, trots allt förakt man möter från sin omgivning och media, så slår den psykologiska martyr- och sektmentaliteten till. En hel del socialpsykologisk forskning tyder på att en sån människa är medlem för livet. Den mur av övertygelser man byggt upp runt sig, med fiender överallt, är ogenomtränglig. Jag tror inte det behöver vara så, men utvecklingen bådar inte gott. Om det är alla mot SD så har deras populism fått sig en rejäl framskjuts. Vem gillar inte att skjuta från underläge och vinna? Det är dags att återerövra konflikten mellan socialister och liberaler i svensk politik.
amra.bajric@opulens.se
