Cthulhu kommer tillbaka

SKRÄCK. Fria Ligan har släppt ut en illustrerad utgåva av H P Lovecrafts Cthulhu vaknar. Vår recensent funderar också kring Lovecrafts rasism.

Cthulhu vaknar av H P Lovecraft
Illustration: François Baranger
Fria ligan 2018

I boken Cthulhu vaknar (The Call of Cthulhu) har konstnären François Baranger gjort ett omfattande arbete av H P Lovecrafts mest kända novell, som ursprungligen publicerades i Weird tales 1928. Det är den text som ligger till grund för många andra mer eller mindre lyckade försök att skriva i hans anda.

Lovecraft kom under sin korta levnad att nästan vara helt okänd för den större massan. Det var framför allt efter hans död han fick erkännandet som en föregångsgestalt i den moderna skräcklitteraturen. Han blev så pass känd att författare som Jorge Louis Borges dedikerade en av sina noveller till honom, han är inte ensam, även Alan Moore har gjort en hel del i Lovecrafts anda.

Hur är illustrationerna? Det kan vara svårt att gestalta mångdimensionella monster, gudar enligt vissa, på ett bra sätt. Risken är lätt att det blir banalt. Visst finns det en sådan hög risk men konstnären lyckas bra och undviker att gå ner i de värsta fällorna av den typen i sin tolkning av 1900-talets mest kända monster.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Stämningen i bilderna är kanske inte skräckinjagade utan mer genomarbetade i sin gestaltning. Exempelvis är det rätt få närbilder på berättaren själv, när han syns bild är det mest med en beslöjad skugga och aldrig tydligt. Något tråkigt kan man tycka.

Det är dock först långt senare i bokens tredje del som monstret visar sig i sin fulla prakt. Det är i landskapet och den förvridna geometrin som konstnären kommer till sin rätt. Paradoxen blir tydlig när Lovecrafts prosa beskriver det icke-euklidiska landskap och den rymd som Cthulhus boning består av, då han som välkänd konservativ estet själv föredrog det gamla förrevolutionära Nordamerika. Det är som om språket inte riktigt räcker till för beskrivningen.

Några invändningar: är det en konstbok eller novellbok? Det går förstås att välja båda formerna. Publiken som boken riktas till har antagligen novellen i någon form redan, så jag kan se ett antal invändningar från deras sida.

Sedan finns Lovecrafts rasism, där frågan har delat läsare av skräcklitteratur i två läger. Den ena sidan hävdar att Lovecraft var ett barn av sin tid och den andra sidan anser att han var fullblodsrasist.

Jag själv lutar åt att han just var rasist, det finns inget tvivel om den saken. Det visar han även tydligt i berättelsen ”The Call of Cthulhu”. Allt han skriver genomsyras givetvis inte av detta, men flera av hans noveller är öppet rasistiska och främlingsfientliga. Lovecrafts rasism går inte att komma ifrån och bör tas i beaktande när hans noveller läses. Den fråga som naturligt uppstår: Är det värt besväret att läsa Lovecraft? Jag skulle säga ja, det är värt att läsa Lovecraft även idag och framför allt skatta oss lyckliga att den gamla form av rasism, med Jim Crow-lagar han såg som naturliga, inte längre existerar idag i praktiken. Här har förlaget gjort oss läsare en stor tjänst och inte försökt att mildra språkbruket som jag tyvärr har sett i andra, även amerikanska, utgåvor av hans berättelser. Mycket har hänt i USA sedan Lovecrafts död 1937.

Det finns en möjlig tolkning: att det är just Lovecrafts skräck för den andre som gör honom till en sådan skicklig, och ofta mångordig, författare i sin beskrivande prosa om den skräckfyllda tillvaron.

I en värld bortom gott och ont och med den kosmiska skräcken utan någon enskild god gudom eller gudomlighet, ter sig världen både blek och fasansfull. Få författare som jag på rak arm kommer på lyckas så väl att skildra den mänskliga rädslan och vansinnet på ett så klart sätt som han. Skräcklitteraturen hade varit något futtigare om den kosmiska fasa som Lovecraft och han likar skrev under 1920-talet inte blivit tryckt. Flertalet av hans verk räknas idag till den amerikanska litteraturens mest klassiska.

Idag finns det andra som skriver skräck och kosmisk skräck i en helt annan utsträckning, och ofta till och med bättre, men att författare som H P Lovecraft tillhörde den första vågen av denna typ av berättare går inte att bortse från — bortom gott och ont.