Cavefors — en sann humanist

KÄND FÖRLÄGGARE. Den kände och omstridde förläggaren Bo Cavefors avled nyligen. Han var “någon som var djupt intresserad av mänsklighetens alla fasetter och uttryck, en humanist som ägnade sitt liv åt att söka. Så mycket kan man säga utan att skapa mytbilder,” skriver Mattias Hult.

Förläggaren Bo Cavefors gick bort tidigare i veckan. Natten mot tisdag somnade han in i sitt hem i Malmö efter en tids sjukdom. När jag får beskedet sitter jag vid mitt skrivbord på Malmö Stadsarkiv med ett brev han mottog på sjuttiotalet i handen. Mot slutet av sitt liv donerade han material från förlaget till Universitetsbiblioteket i Lund, medan hans privata bibliotek och släktarkiv tillföll Malmö Stadsarkiv. Mitt arbete på arkivet består av att organisera och registrera det senare materialet. Trots att det är ett arbete som kommer ta flera månader till har det gett mig en bild av personen Cavefors, som går bortom de vanligaste mediala mytbilderna.

Jag frågar mig om det går att dra slutsatser om en person utifrån innehållet i dennes bokhyllor. Min filosofilärare i gymnasiet berättade att han alltid gick fram till bokhyllan när han första gången kom hem till någon, för att få en bild av personen bakom. Det är måhända en bristfällig metod för att komma nära en människa, man vet ju aldrig vad som gjorde avtryck eller ens vad som över huvud taget lästes. Men det kan måla en bild med breda penseldrag, som kan nyansera andra bilder och föreställningar som förekommer.

Det är självklart en sorg som drabbar mig när jag får dödsbeskedet, omgiven av högar av Cavefors böcker, brev och anteckningar. Men samtidigt kan jag med materialet för handen konstatera att han – ursäkta klyschan – levt sitt liv till fullo. Från slutet av femtiotalet till början av åttiotalet stod Cavefors och hans förlag i Lund för en utgivning som ständigt vände marknaden ryggen, då han kompromisslöst gav ut precis vad han ville; ekonomin fick alltid underordna sig utgivningens kvalitet.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Själv kom jag i kontakt med hans utgivning som litteraturhungrande tonåring. Han introducerade såväl Ezra Pounds Cantos som William Burroughs Den nakna lunchen på svenska, vilka båda etsade sig fast i mig under mina mest formativa år. Men den banbrytande litteraturen fick aldrig stå för sig själv i den mediala bevakningen, utan överskuggades ständigt av kontroverser. I sin samtid var Cavefors inte känd som kvalitetslitteraturens väktare och förespråkare, utan som en ständig outsider.

Utgivningen av Rote Armee Fraktions texter 1977, jämte texter av Mao, Lenin, Stalin och Kim Il Sung, etablerades den mediala bilden av en provokatör och propagandist. En inte helt oriktig bild, kan tyckas. Men man måste hålla i åtanke att den självutnämnde konservativa anarkisten går bortom enkla kategoriseringar och grupptillhörigheter. Att försöka nagla fast Cavefors i en enda tradition är en grav förenkling av både hans person och hans unika förläggargärning.

I sin avhandling Cavefors: Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982 visar bokhistorikern Ragni Svensson hur dessa förenklade mytbilder figurerat långt efter det att förlaget gick under i det som kom att kallas Caveforsaffären. Förlaget hade runt 1980 vunnit en upphandling om att ge ut Strindbergs samlade verk, men beslutet drogs tillbaka kort därefter. Kanske var det just på grund av bilden av den oresonliga provokatören som förlaget miste prestigeuppdraget.

Med tiden har sakteliga den mediala bilden av Cavefors och hans förlag förändrats. Distansen från de politiskt laddade sextio- och sjuttiotalen har hjälpt till att lyfta fram andra sidor av utgivningen, och hans efterföljare befinner sig inte nödvändigtvis på de politiska ytterkanterna. Han röjde snarare mark för mindre förlag, som precis som Bo Cavefors förlag fokuserar på kvalitet. För mig verkar det självklart att många av dagens skånska förlag, så som Bakhåll, Ellerströms och Symposion verkar i den anda som Cavefors införlivade i Lund.

Likaså måste bilden av personen Cavefors förändras, det är inte tillräckligt att se honom som en outsider som cirkulerar kring, men aldrig i, kultursfärens centra. För mig blir detta inte minst tydligt när jag arbetar med hans privata bibliotek och samlingar. Genom den lins som materialet utgör förändras bilden. Han är inte en kufisk person på kanten, utan en väl respekterad och omtyckt del av förläggarbranschen. Hans korrespondens med stora såväl som mindre författare är omfattande, och nästan varje bok jag öppnar har en hjärtlig och personlig dedikation från författaren; här samsas ledamöter i svenska akademien med obskyra poeter och lovande debutanter — alla kallar sig kära vänner.

En annan aspekt av materialet är mängden religiös, teologisk och mysticistisk litteratur. Cavefors var katolik, och gick i tonåren på en jesuitskola i London. Denna centrala del av hans liv har blivit underordnad kontroverserna i media, men i hans eget bibliotek är hans djupa tro en absolut grundpelare. Han korresponderade med jesuitiska sällskap runt om i Europa, och hade många vänner inom rörelsen. Särskilt intressant är hans slitna böcker av Ignatius av Loyola, det spanska medeltidshelgonet. Tillsammans med stora mängder anteckningar, prydligt inlagda i böckerna, tycks Ignatius tankar och andliga övningar påverkat honom djupt. Här finns även egenkomponerade dikter och små prosafragment om tron och Gud.

Något som materialet också skvallrar om är ett otroligt rörligt intellekt. Det finns egentligen ingen konsekvent linje i biblioteket. Precis som med personen Cavefors kan man inte förenkla och generalisera materialet. Kassetter med ljudexperiment står bredvid bästsäljare, en liten volym med illustrationer av matsmältningssystemets mysticism (Leif Elggrens Digestion Mysticism) står bredvid regelrätt chick lit.

Det här är ett material som efterlämnats av någon som var djupt intresserad av mänsklighetens alla fasetter och uttryck, en humanist som ägnade sitt liv åt att söka. Så mycket kan man säga utan att skapa mytbilder.