AKTUELL KLASSIKER. Joseph Roths debutroman Spindelnätet från 1920-talet innehåller intressanta paralleller till dagens politiskt polariserade samhälle där högerextrema rörelser vinner terräng. Jesper Nordström har läst om den.
Den österrikiska författaren Joseph Roth har fått en renässans de senaste decenniet. Det är tämligen signifikativt och bör väl inte tas helt oproblematiskt. På samma vis som den engelska författaren Evelyn Waugh såg aristokratin som ett kulturbärande skikt längtade Roth tillbaka till det Österrike-Ungern som nog alla kan romantisera om, ni vet caféer med bordservering och tidning på käpp.
Detta är ett stråk i hans författarskap som utvecklades i Parisexilen efter nazisternas maktövertagande, och skiljer sig både stilistiskt och tematiskt från hans tidiga författarskap, speciellt debuten Spindelnätet från 1923, skriven samma år som ölstugekuppen i München.
Som så många tyskspråkiga mellankrigstidsromaner är det en skildring av nazismens uppspel men till skillnad från exempelvis Alfred Döblin och Erich Kästner som mer går på att göra en rundmålning på gatunivå — Berlins rökiga, sjaskiga värld — är detta en närstudie om populismens psykologiska mekanismer på individnivå.
I korta ordalag är handlingen en man som först utmålas som lite lillgammal, tafatt och beläst men som sen får en plats och möjlighet att växa inom frikårerna, denna vidriga företeelse som under Weimartiden var en slags paramilitär grupp som kort sagt utförde mord på politiska motståndare. Rosa Luxemburg torde vara det mest namnkunniga offret för denna kaotiska våldsamma tid som följde efter Versaillesfreden.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Vad som skrämmer och fascinerar med Roths roman är att man nästan sympatiserar med huvudpersonen som efter att varit en slags akterseglad panelhöna äntligen får en plats i sitt liv, en uppgift.
Det är då som nu. Arbetslösa, marginaliserade och kuschade dras till extrema rörelser — det må vara politiska eller religiösa — och de som tillhörde prekariatet drogs till nazismen och frikårerna. Det var inte de självmedvetna proletärerna eller de högborgerliga som tilltalades av Hitler, det var mellanskiktet.
Joseph Roths senare prosa har ett slingrande elegant språk, men i ”Spindelnätet” är det korta staccatomeningar som gäller och ju mer jag läser växer tanken att Roth med detta vill komma åt själva populismens och det reaktionära tänkandets psykologi. Det finns en ny kader av politiker som har tröttnat på diskussionen och ordet. Som koketterar med att de är närmast illitterata. Som uttrycker sig som om att allt som inte följer deras tankegång kan avfärdas som käbbel.
Det lär ha varit kommunistjägaren Joseph McCarthy som sa att ”I dont want any semicolon guys in my administration” och det är utöver en träffande formulering också ett talande exempel på att det överdrivet konstnärliga språket ofta stått i motsats till ”rejäla karlar som vill få saker gjorda”.
Vi vet alltför väl hur våra stora nya ledare knappast uttrycker sig i konstfärdiga långa slingrande meningar med många inskjutna satser och bisatser och vad Joseph Roth som tidig politisk författare verkar vilja göra är att använda det expressionistiska språkets robusta karaktär för att gestalta motståndarnas tankevärld, det vill säga, använda deras vapen mot dem.
Roths författarskap gled på 1930-talet in i en mer traditionell episk stil och miste något av sin politiska udd. Sedd som en kortroman, ja nästan ett debattinlägg vinner hans debut Spindelnätet på det konstlösa. Det stukade och kantiga psyket skildras helt enkelt på ett dito språk.
