KITSCH. Det är virvlande, frodigt, sentimentalt och ibland rent ut sagt kitsch, tycker Jesper Nordström efter ha läst Björn Ranelids nya roman. Vår recensent leker också med tanken på hur fantastiskt det hade kunnat bli om Ranelid hade valt att skriva poesi istället för prosa.
Fantastiska kvinnor i vattentornet av Björn Ranelid
Albert Bonniers Förlag
Det första man bör betänka när man läser Björn Ranelid är att det inte är Björn Ranelid man läser, det är en text av Ranelid. Jag vågar spekulera i att hans persona ställt sig i vägen för en och annan att faktiskt ta till sig någon av hans romaner, och jag räknar mig till dessa.
Samtidigt är det nog uttryck för en njugg och kärv syn på vad en författare bör vara, som om det vore en slags lag att levt i ett miljonprogram i övre Norrland, där en alkoholiserad mor serverade avkok på potatis som lunch, för att ha cred. Dyra kostymer och en Jaguar rimmar inte direkt med bilden av en författare. Så stor är denna persona att han drivit fram en ny sorts akademisk forskning, där vi återigen intresserar oss för författaren bakom verket.
Så sjunker jag då in i hans nya roman Fantastiska kvinnor i vattentornet och då och då hör jag hans skorrande ”ärr” och märker att hans unika mediaspråk med ett slags expansiv sirlighet även är hans språk när det skrivs.
Små mikropoetiska bilder och liknelser rycker undan mattan i fiktionen, som är en vag och bred rundmålning av ett av Malmös mest ökända slumkvarter under mellankrigstiden, i Kirsebergs Vattentorn som under 30-tals depressionen byggdes om till nödbostäder.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Föga förvånande sups det, sups det och återigen sups det och i boken inskärper Ranelid det som jag i alla fall via just hans offentliga person ser: han är ett slags särartsfeminist. Det är kvinnorna som stånkar och sliter på medan männen mest framställs som hopplösa slarvrar och drinkare med mycket snack och noll hockey, det vill säga samma syn som ges vid handen i Bo Widerbergs Kvarteret Korpen.
Hur behjärtansvärt det än är att skriva kvinnornas historia under ett mörkt och kargt decennium så landar jag ändå i bilden att det hela är som ett innertak i ett 1600-talsslott. Det är virvlande, frodigt, sentimentalt och ibland rent ut sagt kitsch och jag kan inte hjälpa leka med tanken hur fantastiskt det hade kunnat bli om han helt ställde om sin litterära produktion och blev poet i stället för en lite väl luftig och lättviktig romansmed.
Alla artiklar av Jesper Nordström
