FRI JAZZ. Det är stökigt och röjigt, men samtidigt infallsrikt och fyllt av genuin känsla för den fria jazzen, på nya albumet Circles med Karin Hammar Fab 4, enligt Björn Gustavsson som har lyssnat med stor behållning.
Circles av Karin Hammar Fab 4
Prophone/Naxos
Efter senaste albumet Imprints återkommer Karin Hammar – en av Sveriges främsta trombonister – med en ny cd, Circles, där hon tillsammans med gruppen Karin Hammar Fab 4 framför åtta nya kompositioner samt en tolkning av Nina Simones ”Four women”.
Det är spännande med nytolkningar — jag minns ännu hur fint Jacques Brels ”Ne me quitte pas” klingade med just Karin Hammar Fab 4 och där hon assisterades av en rad duktiga jazzmusiker: basisten Niklas Fernqvist, trummisen Fredrik Rundqvist och därtill nya bandmedlemmen Andreas Hourdakis, vars gitarrspel tillfört ensemblen ett nytt sound.
Jazzmusikern och kompositören Karin Hammar, som tidigare medverkat i en rad grupper, har efter examen vid musikhögskolan i Stockholm och studier för Nils Landgren varit mångsidigt verksam som frilansande musiker. Genom åren har hon framträtt i en rad skilda konstellationer. Låtarna på den nya skivan har inspirerats inte minst av möten med den norska musikerkollegan Hildegunn Öiseth. Gruppen Sliding Hammers, där även Karin Hammars syster medverkade, har gett ut fyra skivor. I den konstellationen hade man som förebild den legendariska 50-talsgruppen Jay & Kai med de två trombonisterna Jay Johnson och Kai Winding.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Utöver inhopp i orkestrar och jazzgrupper har Karin Hammar medverkat i diverse pop- och rocksammanhang. Hon har genom åren erhållit en rad priser, bland annat Alice Babs jazzstipendium.
Varför valde hon just trombon? Karin Hammar, född i Boden 1974, tyckte redan som ung att det verkade vara ”ett kul instrument” och började tidigt i den kommunala musikskolan. Dessutom spelade redan hennes äldre syster trombon.
I samband med det förra skivsläppet sa Karin Hammar att hon som ung omedelbart fascinerades av ”frihetskänslan i jazzmusiken”. Och det är just ett slags frihetskänsla jag upplever på nya cd:n Circles – inte minst i Nina Simones ”Four women”. Det är lekfullt, sammanhållet och med tätt samspel. När ensemblen är som bäst kan jag inte låta bli att associera till experimentell femtiotalsjazz: fritt flödande och gränslös.
Titellåten är fylld av långa melodislingor som snirklar iväg, suddas ut, återkommer. Gitarren bildar en skör och intressant kontrapunkt i låtens vidare utveckling. Ändå kan jag mitt i allt sakna en duktig jazzpianist — det skulle kunna bringa detta musicerande till fulländning.
Det är ofta stökigt och röjigt men samtidigt infallsrikt och fyllt av genuin känsla för den fria jazz som här odlas. Genremässigt odlas här, paradoxalt nog, traditionell modernistisk jazz. Några av låtarna är särskilt lovvärda: ”Bossa for Ella” med sin mjuka melodik (och rytmiskt mellanstick dominerat av basen) och den mer experimentellt anlagda ”Choose your own issues” men också meditativa ”Uphill”. Allra bäst är ”Praia de Buzios”: här slår musiken ut i brasiliansk blom.
bjorn.gustavsson@opulens.se
Alla artiklar av Björn Gustavsson
