KRIGSSKILDRING. I Slaget om Troja av Theodor Kallifatides utgör andra världskriget fonden för ett återberättande av Homeros epos. Vår recensent Bo Bjelvehammar har läst boken. Han finner ett klart och avskalat språk.
Slaget om Troja av Theodor Kallifatides
Albert Bonniers Förlag
Allt börjar i en liten grekisk by, i slutet av andra världskriget, byn är ockuperad av tyskarna, men nu i slutet strör de allierade frikostigt sina bomber över byn, i hopp om att tvinga fram en reträtt och en kapitulation. Byns invånare har vant sig både vid tyskarna och bomberna, alla vet vad som gäller när flyglarmet går. Skolans fröken tar sina barn till grottan och lektionerna fortsätter, nästan som vanligt. Berättarjaget är förälskad i sin fröken och hans vän och skolkamrat, Dimitra, är förälskad i honom.
Under skyddstiden i grottan berättar fröken om ett annat krig, om när grekerna belägrade Troja, eller med Homeros ord, när akajerna belägrade Ilion. Det är denna berättelse, tillkommen flera hundra år före Kristi födelse, som hon nu berättar. Den lilla skaran av barn längtar varje dag till skolan, för att höra fortsättningen på berättelsen.
Fröken berättar naket och rakt om krigets väsen, om brutalitet, om ondskefullhet, om strimmor av kärlek och försök till kompromisser.
Härarna möts varje dag, det är strider man mot man, svärd mot svärd, i detaljrika fysiska skildringar rullar huvuden, inälvor och tarmar tränger ut. Blod färgar det mesta.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Allt började när prins Paris från Troja blev förälskad i akajernas kung Menelaos hustru, den undersköna Helena. Helena lämnade sin man och rymde med Paris till Troja.
Theodor Kallifatides skildrar och gestaltar på ett mästerligt sätt dessa antika män, som självklart är skolade i krigskonst. Men som alla andra i krig har de en stark hemlängtan och en malande känsla av att aldrig få möta sin hustru och sina barn igen. De kommer aldrig hem, de stannar, som döda, på ett slagfält.
Osökt tänker jag på en annan skildrare av Grekland, den egensinnige Willy Kyrklund, som både skriver om cyklopen Polyfemos och en av Odysseus vapendragare, Elpënor, en av de många, som aldrig kom tillbaka till hustru och barn. Nu far tankarna även till andra resenärer i den grekiska övärlden, både Göran Tunström och Leonard Cohen.
I Theodor Kallifatides resonerande omdiktning av Iliaden visar han med stor inlevelseförmåga de enskilda människornas sammansatthet, han visar hur kärleken kan besegra kriget. Som alltid skriver Kallifatides med en stilistisk säkerhet och ett klart och avskalat språk.
bobjelvehammar@opulens.se
