NYA OMRÅDEN. Svenska kammarorkestern har genom åren — självmant eller enligt önskemål från huvudmännen vet jag inte — gjort mycket för att bredda sin repertoar och muta in nya områden, skriver Björn Gustavsson.
Örebro kommuns stolthet, Svenska kammarorkestern, har under Thomas Dausgaards långa tid som chefdirigent nått stora internationella framgångar. Nu leder Dausgaard sin sista säsong med den orkester han nått sådana framgångar med. Från nästa höst blir han chefdirigent för Seattle Symphony, en av USA:s mest aktade symfoniorkestrar. Samtidigt kommer Martin Fröst att ta över ledarskapet för Svenska kammarorkestern.
Svenska kammarorkestern — idag en av världens främsta kammarorkestrar — lämnar ofta hemmascenen i Närke och konserterar på prestigefyllda scener jorden runt. Framträdandet på Lincoln Center i New York förra hösten blev en formlig succé. Svenska kammarorkestern tog form under 1990-talet och har sitt egentliga ursprung i Örebro orkesterförening, bildad 1909.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Svenska kammarorkesterns framgångar beror till stor del på den danske chefdirigenten Thomas Dausgaards lidelsefulla arbete med orkestern alltsedan 1997, även om han i perioder varit frånvarande och antalet gästdirigenter varit stort (den i mitt tycke främsta dessa har den pedagogiske, inlevelsefullt närvarande och smittande energiske Andrew Manze varit). Thomas Dausgaards signum är att han blott antydningsvis dirigerar: utan taktpinne målar han gestiskt musiken — ungefär som den antiauktoritäre mästaren i Wajdas symboltyngda film Dirigenten.
Nu gör Dausgaard sin sista säsong innan han nästa år tillträder posten som chefdirigent för symfoniorkestern i Seattle. Han kommer att efterträdas av klarinettisten Martin Fröst, som på senare år även börjat dirigera och som under en rad år som chef för Vinterfest i Dalarna gett denna festival mer eller mindre stjärnstatus. Det är ingen vågad gissning att Svenska kammarorkestern och dess verksamhet kommer att påbörja en ny, spännande fas med Martin Fröst som ny ledare.
I begynnelsen bestod Örebro orkesterförening av blåsare från stans regementsmusikkår. En rejäl uppryckning skedde 1947, då kompositören Ingvar Lidholm blev stadskapellmästare. Några år därefter tillkom fyra heltidsanställda stråkmusiker. När ytterligare proffsmusiker senare tillkommit bildades 1962 Örebro kammarorkester — tillika landets första kommunalt heltidsanställda kammarorkester.
År 1977 hade ambitionerna vuxit än mer: med ens skapades, sensationellt nog, Örebro symfoniorkester. Samtidigt återuppstod Örebro orkesterförening som amatörorkester — och som sådan finns den kvar än idag.
År 1995 omorganiserades symfoniorkestern till att Svenska kammarorkestern, vars framgångssaga därefter varit exceptionell. Huvudmän för ensemblen är Örebro kommun och Örebro läns landsting.
Hemmascen är Örebro konserthus; en nyklassicistisk skönhet från 1932, belägen längs Svartån och stadens kulturaxel. För den högtidliga invigningen svarade prins Eugen. Till att börja med fungerade den rymliga salen som konsertscen för Örebro orkesterförening, men fram till 1981 huserade även Stadsbiblioteket i byggnaden.
Konserthuset byggdes häromåret om för långt över 100 miljoner. Örebro kommun har med tiden satsat oerhört mycket på Svenska kammarorkestern; sannolikt för att man i ljuset av ensemblens växande internationella framgångar ser möjligheter till återglans på ”varumärket” Örebro.
Ombyggnaden av Örebro konserthus är emellertid inte oproblematisk. Akustiken har — förvånansvärt nog — inte blivit märkbart bättre (den håller nu på att återigen justeras och slutnotan riskerar att än en gång skena iväg) och dessutom har, utöver rumsliga modifikationer, de nyklassicistiska, mycket tidstypiska friserna längs konsertsalens väggar tagits bort. En unik lokal försvann — och ”nya” Örebro konserthus nya ter sig som en kompromiss. Handlade det snarast om ett prestigeprojekt, för att ge rumslig glans åt kommunens framgångsrika ensemble? Egentligen hade det nog varit bättre att bevara byggnaden i originalskick — alternativt bygga helt nytt, som i Gävle och Norrköping.
Särskilt förvånande framstår det spendersamma ombyggnadskalaset i ljuset av det svåra läge som rådde så sent som 2003, då såväl chefdirigent Thomas Dausgaard som konstnärlige ledaren Gregor Zubicky meddelade att det svåra budgetläget innebar att orkesterns fortlevnad faktiskt var i fara. I samma veva skulle konserthuset köpa in en ny flygel — som kunde anförskaffas endast tack vare att privatpersoner sponsrade genom att ”köpa en tangent”.
Svenska kammarorkestern har genom åren — självmant eller enligt önskemål från huvudmännen vet jag inte — gjort mycket för att bredda sin repertoar och muta in nya områden. De har spelat jazz- och folkmusik tillsammans med Ale Möller, de har samarbetat med Länsteatern, de har framträtt på nationaldagsfiranden i Stadsparken, de har spelat Beatles, de har etablerat en tradition med uppsluppna nyårskonserter efter mönster från de klassiska Wien-konserterna…
När jag för en del år sedan talade med konstnärlige ledaren Gregor Zubicky och frågade i vad mån den här sortens experiment faktiskt gynnade Svenska kammarorkesterns huvudsakliga profil, att spela klassisk (kanske främst wienklassicistisk musik) sa han: ”För orkesterns egen utveckling är det viktigt att spela olika genrer.”
Zubicky sa vidare: ”Utåt sett, internationellt, kanske vår profil är tydligare, det vill säga som en Beethovenorkester, men här i Örebro måste vi vara mycket bredare i vårt anslag.” Säkerligen har denna vidgning också att göra med ambitionen att bredda publikunderlaget. I likhet med många andra av dagens svenska orkestrar provas nya vägar i hopp om att fånga in nya grupper. Förr utgjorde den så kallade bildade borgerligheten ett självklart och tillräckligt publikunderlag, men så ser det inte längre ut.
”Everything must change” – som Bernard Ighner skrev i den jazzlåt Quincy Jones och Nils Landgren gjort så fina tolkningar av.
bjorn.gustavsson@opulens.se
Alla artiklar av Björn Gustavsson
