50 ÅR SEDAN 1968. Flower power men också het politik. Opulens guidar i en serie om böckerna som skapade historia. Efter omläsningen av Erich Fromm skriver Jesper Nordström om den danske författaren Hans-Jørgen Nielsens roman Fotbollsängeln.
Björn Ranelid gör det. Fredrik Ekelund gör det. Knausgård gör det och minsann om inte till och med Horace gör det, men såklart gör han det lite tvetydigt metakommenterande kulturelitistiskt.
De skriver alla om fotboll och även om Engdahls åsikter numera knappast står i högsta kurs kommer han väldigt nära grundsituationen kring dessa kulturkarlakarlar med sitt hårsvall och tillrättalagda lufsighet när han skriver att ”när författare skriver om sport är det som en kung som reser inkognito men blir besviken när de inte blir upptäckta”. Med andra ord — de vill inte trots allt vara fullt så folkliga.
Den danske författaren Hans-Jørgen Nielsen (1941-1991) gestaltar just denna splittring i sin roman Fotbollsängeln från 1979 och den skildrar 70-talet med samma laserblick som Lukas Moodysons film Tillsammans.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Det är det radikala decenniet där till och med en heminredningsdetalj kan sågas och nersablas politiskt utifrån en semiotisk teori. Detta var decenniet när en superakademiker som Umberto Eco eller Roland Barthes kunde haspla ur sig en seriös essä om en glasspinne eller tomatsåsreklam.
Handlingen är på ytan tunn, men kring detta spinns en ganska lång tråd. En frånskild journalist tar tjänstledigt från sin arbetsgivare för att skriva en uppsats om fotboll utifrån kultursociologiskt perspektiv (läs: ortodoxt marxistiskt) men det är inte — surprise surprise — så lätt. Det här greppet med en fiktiv text inom texten är ett klassiskt postmodernt knep.
Själva svårigheten att få till denna fiktiva text och en och annan prokrastinerande bajer på bodegan blir det som gör att hela den enögda radikala politiska synen på sporten krackelerar och genom att han som forskare måste strukturera sin vardag själv landar han också i en mer modern papparoll.
Han längtar efter att just inte vara den typiska deltidspappan på stan som vill klämma in Tivoli och hamburgare på några timmar utan vill ha en lugnare vardag.
Det blir inte så mycket uppsatsskrivande, men snarare dagboksfragment om hans ungdomsvän som blev fotbollsproffs och sen gled in in proffssportens skuggsida, medan han själv inte heller lyckas ha ett oproblematiskt förhållande till sporten.
Kollapsen i det hela kommer med den skrattretande formuleringen ”finnes det en proletär form av höjdhopp, vad skiljer en proletär från en högborgerlig…”
Ett av de mer geniala rent litterärt stilistiska drag Hans-Jørgen Nielsen gör är att ändra språket till en mer exalterad rytm, ja närmast viktlöst andfådd när han väl skildrar spelet på plan och denna krock mot andra passager skildrar fint konflikten mellan det akademiskt uppstyltade och de som bara tycker fotboll är en jädrigt roligt sport.
Ja, man skulle nästan kunna säga att den humorbefriade Frankfurtvänstern ställs mot de slagkraftiga arbetargrabbarna som nog nöjer sig med en robust socialdemokrati och lite bollspel då och då.
Utöver allt detta bjuder boken på en fin och träffande skildring av Amager, en arbetarstadsdel i Köpenhamn som fortfarande är rätt hård och grå, långt bortom vykortens korsvirkeshus. Det ska dock sägas att bildgooglingar på bokens namngivna platser i nutid tyder på en miljö mer avpassad för laptopfrilansare än svetsare på Burmeister & Wain.
Stilmässigt är det en väldigt kameleontisk roman, och just den grundtonen går som hand i handske med viljan att skilja 70-talets motsägelsefullhet och för vår tid framstår den som en ännu aktuell diskussionsbok kring socialismens olika schatteringar.
Alla artiklar av Jesper Nordström
