BEBÅDELSEN. Snart ska vi hedra minnet av hur Jesus dog för våra synder, men i lördags var det ungefär lika länge sedan som Jungfru Maria, 14-15 år gammal, till sin förvåning fick nyheten att hon –utan att förstå hur det gått till- var gravid.
Bebådelsen alltså, skildrad otaliga gånger genom konsthistorien. I regel avbildas Maria som rätt passiv, men i 1400-tals konstnären Botticellis version Cestello Annunciation tycks hon snarare försöka fly ut ur bilden och komma undan, som om hon är utsatt för något slags hot. Det väcker en del funderingar.
Oavsett vem det var som medverkade till detta oskuldsfulla jungfru-havandeskap (det är svårt att veta säkert), om det var Guds heliga intervention, hennes trolovade Josefs kroppsliga kärlek, ängeln Gabriel själv eller kanske någon annan, lite mer random person, som gjorde det, så hade hon aldrig riktigt något att säga till om. Samtycke? Det hela är fortfarande lite oklart.
Men hon tog hon emot sin heliga uppgift. I vetskap om att hon skulle bli illa sedd, förmodligen förkastad av sin omgivning, offrade hon sin heder, och då det inte var helt riskritt att föda barn på den tiden satte hon även sitt liv på spel. Tre decennier senare skulle hon även på ett brutalt sätt förlora sin enfödde son. På grund av hennes hängivenhet till sin Gud, förvisso, men i praktiken för människans skull. Genom att upplåta sin kropp och sitt liv för ett högre syfte, blir Maria alltså kärl för kristendomens – i sammanhanget vår kulturs- allra viktigaste konstverk: Gud materialiserad.
Konstnären Louise Bourgeouis’ bildvärld tar upp grundläggande kvinnliga existentiella frågor och upplevelser. Med en stark materiell närvaro handlar det om modersrollen. Ofta varmt och organiskt men även som i hennes kanske mest kända verk, spindelskulpturen Maman (1999), som något närmast hotfullt eller obehagligt. Nästan som ett maktredskap (det är en stor spindel); vem är det som ger, och vem får? Skapelseprocessens komplexitet gestaltad.
2009 drog konstnären Anna Odell fram många känslor och åsikter med sitt verk Okänd kvinna, där hon iscensatte sina upplevelser av övergrepp inom psykvården. Hon var en villig tjänarinna i konstens namn. Via denna “ritual” gjorde Anna Odell sig själv till en martyr, delvis för att uppmärksamma bristerna inom den svenska psykvården, men även för att synliggöra samhällets maktstrukturer i allmänhet. Ett offer som, om vi kopplar det till den patriarkala dominansen, kanske faktiskt påminner om Marias?
Genom hela sitt konstnärskap har performancekonstnären Marina Abramovic pressat gränserna för sin egen kropp. Ibland i våldsamma ritualer där publiken tvingats ingripa för att rädda henne. Hon har lyckats göra iscensättningar av det ultimata, nästan uttalat religiösa, martyrskapet och via sin skarpa symbolik skapat ett närmast heligt band mellan sig själv och sin publik.
Som sagt ska vi snart sörja Kristus död och hedra hans uppståndelse. Själv vill jag hellre sörja Jungfru Marias av män förutbestämda graviditet. Mest för att världen ibland kan se ungefär likadan ut idag. Kolla upp Abramovic’s verk Thomas Lips från 1975. Sen kan vi diskutera vem som dött för vems synder.
ida.thunstrom@opulens.se
