Konsthistoriska spaningar

ÖVERBLICK. Följ med Carsten Palmer Schale på en konsthistorisk rundtur med utgångspunkt i det moderna! Han hyser blandade känslor för den moderna konsten och ser tillbaka på svunna tiders mästare.

Mitt intryck av modern och modernistisk konst, liksom av modernistisk poesi är blandat. I vilket fall som helst har jag i decennier sysslat med båda, och har just nu, efter läsningar av Herbert Read, Arnold Hauser, Ingamaj Beck och Ulf Linde, funnit anledning att orda något om detta. På Facebook har jag ju också de senaste tio åren lagt upp verk av ett par hundra konstnärer, och ofta också kommenterat dem. Konst- och konsthistoria är med andra ord, som poesin, ett naturligt intresseområde.

En hel del tilltalas jag mycket av, somligt är mig likgiltigt, en del ter sig rentav frånstötande. Men detta är ju naturligt, och jag är inte den som ”beundrar” något för att det ”ligger i tiden” – men inte heller tvärtom. Den ansträngda entusiasmen hos många dagstidningsrecensenter — ofta rotad i ett eller annat kotteri — förefaller mig dock, som all annan opportunism, direkt motbjudande.

I alla fall, för att börja någonstans, tycker jag bättre om den franska expressionismen (eller fauvismen) bland andra Matisse och Dufy, än om exempelvis den nordiska och tyska (även om jag hyser stor respekt för Kollwitz, Munch och Nolde). En del finner måhända den förra mer ytlig eller dekorativ. Lugnare är den i alla händelser, och det betraktar jag (oftast) som en förtjänst. Visserligen måste det finnas plats, betydande plats, för det oroliga och splittrade, men målet bör nog vara den starka, levande ron.

Den i Ryssland födde, men i Tyskland mycket verksamme, Kandinsky går en annan väg än de tyska expressionisterna i övrigt, mot geometrisk abstraktion. Read tycks mena, att dessa andra, till skillnad från honom, höll fast vid ”humanismen”. Men enligt Kandinsky var ju också de non-figurativa formerna emotionellt uttrycksfulla. Hans utomordentligt och fantasifullt färglysande kompositioner förmedlar ofta en känsla av lugn (med spänningar i), och det anges också ibland i beteckningarna — ”Calme” och så vidare. För mig är han en av de allra betydelsefullaste i den moderna konsten — inte minst dras jag till hans geometriskt välavvägda precision.

Jag tilltalas också av mycket inom kubismen, särskilt av Légers konst med dess solida, trygga former i en vital och varierande färgskala, men också av det som Picasso gjorde under den perioden; vidare av Juan Gris, André Lhote, Lyonel Feininger och Roger de Fresnaye.

Till surrealismen är min inställning mindre entydig, men likafullt ej sällan präglad av fascination. Vad Dalí beträffar, misstänker jag, som inte så få andra, exempelvis Bueno, att hans absurda sammanställningar ofta är ett utslag av skämtlynne, en drift med de ”konstförståndiga”, som vill visa, att de fattar det ”djupa innehållet” eller ”den inre meningen”. För koloriten och det plastiska i hans konst hyser jag stor beundran.

För danska och svenska surrealister som Vilhelm Bjerke-Petersen, Gösta Adrian Nilsson och Halmstadsgruppen kan jag i stort uttrycka samma uppskattning. För expressionister som Grünewald, Sven Erixon och ett par av Göteborgskoloristerna känner jag samma sak. Vid sidan av Munch, som Read nämner, vill jag själv peka på förtjänsterna hos bland andra Gallen-Kallela och Asker Jorn.

Samtidigt. Det är klart att jag inte är ensidigt intresserad av 1900-talets konst eller för de icke-traditionella riktningarna. De gamla renässansmästarna står sig som oöverträffade. Seurat, Cézanne och Léger, bland de moderna, har självfallet sina stora traditionella föregångare i fråga om ej minst arkitektonisk fulländning, sådana som Poussin och Lorrain. Och jag tilltalas för övrigt mycket av de realistiska landskapsmålarna från 1800-talet. Även Sverige hade förresten betydande friluftsmålare från ungefär samma period: exempelvis Hill, Rydberg, Gegerfelt.

Men innan dess? Ja, herregud. Från Giottos cirkel och framåt? För mig framträder en rad alldeles fantastiska målare — inte minst från Nederländarna och Italien — under högrenässansen (eller så), det vill säga under i stort sett de tre seklerna 1400-talet, 1500-talet och 1600-talet. Men om detta finns så mycket att säga, att jag här tvingas inskränka det hela till några få mästare.

På rak arm, eller raskt ur rockärmen: da Vinci och Michelangelo, Caravaggio (min hemlige gud), Jan Vermeer, Quentin Massys, Parmigianino, Pordenone, Tizian, Rembrandt, Holbein, Dürer, stillebenmålarna etcetera. Och hundra till. Intressant med dessa konstnärer är dessutom inte bara deras utomordentliga skicklighet och genialitet — det handlar också om deras uppbrott och förnyelse av den konst som fanns dessförinnan. Om detta finns mycket att läsa hos såväl Arnold Hauser som Ingamaj Beck. Och mig.

Begrunda bara några av dessa konstnärers, och dessa konstnärers kollegors, helt otroliga verk – och fråga dig själv vad de gör. Exempelvis: Jan Vermeer, Quentin Massys, Jan Gossaert, Gerolamo Francesco Parmigianino, Giovanni Antonio Pordenone och Caravaggio.

Centralperspektivet förblir inte allenarådande. Exempelvis Vermeer målar sig själv i sin ateljé, i en spegel, halvt gömd bakom draperiet som skyddar bilden som marknadsbild. Massys problematiserar det enda, och producerar mångtalig konst. Ett porträtt av Gossaert visar tre barn som inte vet om de är en del av tavlan eller ”verkligheten”  därute. Parmigianino ser sig själv som den konkava bilden ser honom. Pordenones väggfresker lossnar från väggen och personerna är redan på väg in i ett limboland mellan bilden och åskådaren.

Caravaggio, egentligen Michelangelo Merisi da Caravaggio (alternativt Amerighi Caravaggio, född 29 september 1571 i Milano, död 18 juli 1610 i Porto Ercole, var en italiensk barockmålare. Han bröt till viss del med den måleriska konventionen och betonade naturalismen i sina verk.

Åren kring sekelskiftet 1600 kom Caravaggio och Annibale Carracci att utgöra portalfigurerna inom det italienska barockmåleriet. Trots att de senare skulle komma att betraktas som grundarna av två oförsonligt divergerande tendenser inom måleriet, naturalism och idealism, var de båda på sin tid lika beundrade, ofta av samma människor. År 1600 beställde faktiskt en kyrkojurist för sitt gravkapell (Cappella Cerasi) i kyrkan Santa Maria del Popolo en altartavla av Carracci och två målningar av Caravaggio.

I den ena av Caravaggios målningar, Pauli omvändelse, har naturalismen helt ersatt den i religiösa målningar vanliga symboliken. Målningen har samma rättframhet som Nya Testamentets ordknappa redogörelse för hur de kristnas förföljare Saul mirakulöst omvändes till att bli apostel, precis som om Caravaggio hade godtagit högrenässanskonstens kraftfullhet och övertygelse, även om han förkastade dess idealism.

Jag lovar att återkomma beträffande utvecklingen från kubismen över den abstrakta expressionismen till konstinstallationen.