KULTURBEGREPP. I sin debut som Opulenskrönikör skriver Myra Åhbeck Öhrman om SD:s kultursyn. Krönikan handlar bland annat om Nick Borgen och begreppet “destruktiva kulturyttringar”. Och svaret på frågan — vad är egentligen svensk kultur?
Förra veckan blev jag återigen tillfrågad om att uttala mig om huruvida Sverigedemokraternas väljare och företrädare inte var rasister egentligen. Var det verkligen synd om dem? Är det inte orättvist att de kommer undan med att rösta på ett sånt parti som SD faktiskt är?
Jag sa att jag var trött på frågan. Jag är trött på att diskutera huruvida SD är rasister eller inte. Jag har tröttnat på att svara att “nej, så klart är inte varenda företrädare för SD och alla miljoner människor som röstat på dem är rasister (även om det så klart är dumt att rösta på ett rasistiskt parti om man inte är rasist)”. Det är inte relevant. Vad som är relevant är hur vi agerar på de fördomar vi alla faktiskt har och vad vi vill genomföra i praktiken.
Med det svaret fick jag inte stå i den direktsända debatt personen i fråga raggade deltagare till med sin kontrollfråga. Troligen för att det är mindre sexigt att prata om att SD:s stora problem, förutom den uppenbara intolerans, rasism och sexism deras företrädare ger prov på, är att de är ett inkompetent parti som inte vet vad de vill. Ett parti som vill värna om en svensk kultur de själva inte kan definiera.
Fråga en sverigedemokrat hur många svenska författare, tonsättare och konstnärer hen kan nämna, historiska och samtida. Jag misstänker att det blir en ganska kort lista för de allra flesta.
Du behöver inte ens vara vara finkulturell elitist för att ifrågasätta deras kulturpolitik. Under Jimmie Åkessons valturné gick Nick Borgen upp som förband för att dra igång publiken med “We are all the winners”. Lite kuriosa i just det fallet är att just den låten kom tvåa i melodifestivalen samma år som två sverigedemokrater greps med en skarpladdad handgranat under ett första maj-tal med Gudrun Schyman. Det var också samma år som Björn Söder gick med i partiet. Jimmie anslöt sig året därpå.
Sverigedemokraterna förespråkar en kulturpolitik som ska ska rikta in sig på vad de menar är svensk kultur och svenska värderingar. Är Nick Borgen, trots sin svengelska från melodifestivalen, en del av den svenska kulturkanon Aron Emilsson, kulturpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna, inte själv kan definiera? Den kulturkanon de vill att människor ska testas på innan de får bli svenska medborgare?
Man får anta att så är fallet. Trots allt bör den klara sig över gränsen på minst 50% svensktextad musik man i en motion ville sätta som krav på Sveriges Radio. Den är nog heller inte, bortsett från det uppenbart osvenska med låtens titel, att anse som en av de “destruktiva kulturyttringar” Joakim Sjögren från SD Örebro ville dra in statligt stöd till. Sjögren oroade sig över att hiphop hetsade ungdomar i utanförskapsområden till att attackera det svenska samhället.
Läser man SD:s kulturpolitiska förslag är det ganska lätt att dra paralleller till Entartete Kunst om man vill. Men jag tänker inte ens göra det. Jag tänker nöja mig med att konstatera att de avdankade artister som alltid agerar förband till Jimmie Åkesson på något sätt smälter perfekt in med deras syn på kultur i allmänhet. Deras längtan efter den nostalgiskt svenska, rosaskimrande Bullerbykultur som inte fanns i Sverige ens då Astrid Lindgren skrev böckerna.
Men, hörni. Vi löser det här! Dra in alla bidrag som går till att skapa dålig, subversiv punk i källaren på ungdomsgårdar. Slit ner menskonsten från tunnelbanan. Sätt eld på kommunala graffittiväggar. Förbjud Musik & kulturskolan från att låta sina unga elever sätta upp Shakespeare i modern tappning. Genomför razzior på alla skogsrejv med osvensk elektronisk musik.
Ersätt allt med Nick Borgen.
We are all the winners, svenska folket!
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
