ORO. I ett debattinlägg i tre delar framför Jason Diakité och Sten Barnekow skarp kritik mot Lunds lokalpolitiker. Här kommer del 3 i historien om en älskad krog och dess öde i en tid då svenska stadskärnor utarmas. Har du inte följt storyn tidigare så läs först Del 1 och Del 2.
Bland politikerna var det endast kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Anders Almgren, som gjorde sig besvär att bemöta vår oro. Han har träffat en av oss vid ett par tillfällen, och han har öppnat upp för fler möten. Han och hans parti var emot privatiseringen av vårt, samtliga invånares, torg 2013. Förvissad om att den förödelse som nu är iscensatt av Löfgren bara var en tidsfråga, försökte de villkora så att Tomas och Lana Persson fick köpa sina lokaler — det är trots allt snart tjugosex år av verksamhet som punkteras.
Alliansen vägrade i all sin upphöjda arrogans också detta. Några ytterligare möten med Almgren är emellertid avböjda, det hjälper inte att han är både sympatisk och rimlig — i likhet med så många andra politiker har han den olyckliga benägenheten att förväxla pratandet med handling; de ser nu alla eftergivet på medan Löfgren förvirrat klipper av hela nattpulsådern och raserar en av stadens mest vitala oaser.
Fastighetsägaren själv besvarade nio månader senare det andra brevet, och bjöd in till ett möte på andra våningen i sitt hus mitt emot Restaurang Stortorget — han ensam äger alltså nu merparten av den norra fasaden ut mot torget. Inte för att lyssna. Utan för att förklara hur allting ligger till. Han visade ritningarna på ombyggnaden och berättade entusiastiskt om planerna för ett pryl- och konsumtionsgalleri. Han säger sig vilja ha Restaurang Stortorget kvar, och ser bara hyreshöjningen som skälig — förvissad om att vem som än driver verksamhet där i princip kan tjäna obegränsat med pengar. Och varför då inte åt honom, det är ju hans hus. Han har självfallet inget formellt ansvar för stadens framtida utveckling, han kan drömma sig vilsen i vilken utdaterad inbillning som helst — det är ju ytterst våra lokalpolitiker som främst borde tjäna stadens nerv. Samtidigt är det högst besynnerligt med en fastighetsägare som inte begriper, att om innerstaden stumnar så är det inte säkert att fastigheternas värde på sikt kan upprätthållas, inte ens med bankernas av allt att döma vrickade, spekulativa incitament, ju högre hyror desto bättre lånevillkor — det är inte så länge sedan Carl Werner-gallerian på andra sidan torget fick slå igen och det står ju redan en och annan butikslokal tom i staden.
Vårt engagemang för Restaurang Stortorget bottnar i en djup och lång vänskap med Tomas och Lana, det här är vårt andra hem — det finns i vår enkla erfarenhet två tunga, själfulla institutioner i Lund, den andra är Grand Hotel; alla andra krogar, hur bra de än är, för oss utbytbara. Men frågan är samtidigt mycket större än så. Den går djupare än all företagsekonomi och lokalpolitik och bisarr spårvagnsmonumentalism, den tilldrar sig på ett omedelbart plan av mellanmänskliga relationer, den avgör om vi ensamma och rotlösa människor ska få ha några rum fredade i centrum där vi på allvar kan komma samman för tröst och vänskap och kärlek, för oumbärliga möten och samtal, för att dansa och skratta och protestera och berusa och förbrödra oss. För utan dessa rum, går snart all glädje och anständighet och frihet förlorad — inte minst i dessa orostider av överspänd konsumtion, förryckt klimatskepticism, högermörk extremism och fascistoid utrensningslängtan.
info@opulens.se
