POLARISERING. I dagens krönika skriver Mattias Svensson om hur polariseringen mellan ekonomi och humaniora fortsätter. Han beklagar detta, eftersom det innebär en förlust för det intellektuella samtalet, och rekommenderar läsning av Deirdre McCloskeys böcker.
Ingen intellektuell sedan 1890 har skämts över att vara totalt okunnig om ekonomin och ekonomi. Den som beklagar sig är ekonomen Deirdre McCloskey, också skolad inom retorik och engelsk litteratur.
McCloskey borde veta. Konstaterandet kom i tegelstenen Bourgeois equality (2016), den tredje och avslutande delen av en boksvit vars monumentala projekt är att förklara ”den stora transformationen”, hur vanligt folk idag i allt fler länder efter att i århundraden ha hankat sig fram på ungefär samma standard som sina förfäder på bara några generationer skapat ett oanat välstånd som på alla sätt förändrat vår tillvaro.
Poängen är att efter att ha gått igenom, räknat på och avfärdat de flesta av ekonomernas och historikernas förklaringar — frihandeln, imperialismen, kolet, institutionerna — så kommer McCloskey till sin egen förklaring: En förändring i sättet att tänka. Det skedde en omvärdering av sådant som innovationer, affärer och arbete med start i Nederländerna och Storbritannien, vilket skapade en föreställningsvärld där vanligt folk började experimentera, producera och handla i bred skala. Detta lade grunden till den välståndsexplosion som följde.
Mera intressant för kulturvärlden är måhända hur Deirdre McCloskey belägger denna förändring i vår tankevärld, nämligen genom referenser till litteratur, teater och historia. Eftersom människors föreställningsvärld är det som styr och förändrar världen är det humaniora som bäst beskriver den — och påverkar den.
McCloskey är inte ensam. Den tidigare Nobelpristagaren Edmund Phelps spårar också i boken Mass flourishing (2013) det viktiga ekonomiska genombrott som industrialismen innebar i samtida konst och poesi, där man rent visuellt kunde följa en värld som börjat gå allt snabbare. Upplysta nationalekonomer är alltså numera på det klara med att kulturvärlden spelar en betydande roll för samhällens och ekonomins utveckling.
Det är en tragisk ironi, eller en ironisk tragedi om man så vill, att kulturvärlden är helt omedveten om dessa ekonomers kulturintresse, eftersom man närmast stoltserar med att strunta i ekonomi som vetenskap.
Fördelen med detta är förstås att man kan upprepa samma billiga avfärdanden om och om igen. ”Economic man” och de antaganden som byggt honom kan utsättas för det ena utdragna ritualmordet efter det andra (hint: även de flesta ekonomer vet att de antaganden man lär sig på grundkursen är orealistiska). ”Nyliberalism” har blivit en etikett för allt man inom humaniora och kulturvärlden ogillar, och är således förklaringen till allt ont.
Okunnigheten är flagrant och passerar såväl tryckpressar som faktakoll. Exempelvis försöker Naomi Oreskes och Eric M Conway i sin bok Merchants of doubt framställa ekonomen Milton Friedman som ovetande om att föroreningar och andra miljöproblem kan behöva regleras. Det är fel. I boken Frihet att välja skriver dock Milton och Rose Friedman: ”Att skydda miljön och att undvika onödig förorening är reella problem, och staten har en viktig roll när det gäller att lösa dem.” Paret Friedman var i själva verket tidiga förespråkare av den utsläppsprissättning som därefter blivit en bärande del av modern miljöpolitik. I ett kapitel mot slutet av boken vill Oreskes och Conway ändå visa att det finns ekonomer de tycker om och har läst, och de tillskriver därför uttrycket ”det finns inga gratisluncher” till John Maynard Keynes. Vilket är mycket lustigt eftersom den ekonom som associeras med och ofta använde uttrycket var Milton Friedman, föremålet för deras kritik (upphovsmannen till akronymen TANSTAAFL var dock science fiction-författaren Robert Heinlein).
Man kommer alltså undan med i stort sett vilka missar som helst i kulturvärlden så länge måltavlan är liberala ekonomer, också på respekterade kultursidor och förlag. Det gör förstås livet enklare för många i tyckonomin. I varenda decennium fram till det nuvarande har kulturen präglats av tirader mot en för långtgående individualism — ja, även 1970-talet! — samt ett aktivt och tilltagande ointresse för de värden som skapas genom innovationer, affärsverksamhet och handel. Allmänheten har vallfärdat till köpcenter och gallerior med dess varierande utbud, men de intellektuella har mött dem med en fnysning eller i bästa fall en gäspning. Marknader har fungerat över förväntan — prisfallet på hemelektronik som mikrovågsugnar, musikspelare och tv-apparater tillverkade i globala värdekedjor har inneburit en enorm ekonomisk och materiell förbättring för varenda hushåll. Ja, även marknaden för intellektuellas klagomål på densamma har varit god.
Jag kan alltså förstå att polariseringen mellan ekonomi och humaniora fortsätter, den är bekväm för båda parter. Jag kan samtidigt tycka att det är en förlust för det intellektuella samtalet. Den som faktiskt läste exempelvis Deirdre McCloskey skulle få en klart nyanserad bild av både ekonomer och av liberalismen, och därtill nya anledningar att uppvärdera konst, kultur och humaniora.
mattias.svensson@opulens.se
