NOLL VISIONER. En tom ram visar vilken framtidsvision främlingsfientliga partier har, menar Ida Thunström. Men ser bristen på visioner hos övriga politiska aktörer som den kanske största faran.
Är det möjligt att uttrycka en politisk vision i bild? Politik och poesi har aldrig riktigt gått ihop. Det ligger i politikens grundbegrepp att vara påtaglig och konkret. När Fotografiska i Stockholm bjöd in Sveriges åtta riksdagspartier att i fem bilder gestalta sin vision av framtidens Sverige, undrar jag faktiskt vad det var de ville uppnå. Sverigedemokraterna kunde inte låta bli att provocera. De skickade in fem fotografier av Lars Vilks Rondellhundsteckning. Fyra av dem pixliga, den sista avpixlad. Fotografiska var inte nöjda utan skickade tillbaka bilderna med motiveringen att de inte följde uppgiftens riktlinjer. Det hela slutade med att det på vernissagedagen hängde fem tomma ramar där bilderna ursprungligen skulle ha hängt.
“Först stod vi helt frågande: Är Sverigedemokraternas vision att det ska sättas upp rondellhundar över hela Sverige? Men sen fattade vi: Sverigedemokraterna väljer att, istället för att visa väljarna sin vision, skapa ett läge där de ska uppfattas som offer för censur och sätta fokus på muslimska extremister” kan man läsa på Fotografiskas hemsida. En förklarande text som tydliggör precis det som SD (ständigt) vill plocka fram.
Jag har full förståelse för att Fotografiska inte känner för att vara en del av de här Rondellhunds-dumheterna, framförallt inte när det kan innebära något slags fara, men det är synd att saken inte sköttes med lite mer finess. Vad förväntade de sig egentligen av det här projektet? Jag får en känsla av att vi försöker släcka en växande brand med fotogen. Vi står, som så många andra länder i Europa, handfallna inför det plötsligt så snabbväxande högerextremistiska ogräset.
Att Sverigedemokraterna skulle försöka provocera är inget förvånande. Mer svårsmält är tanken på hur de övriga sju partierna visar upp en sådan enastående brist på kreativitet. Förvånande inte minst med tanke på hur många kreativa aktörer det förmodligen finns i Stockholm, hur många som bubblar av visuella lösningar. Det finns tusentals konstnärer i Sverige, varför blev bilderna så oerhört stela? Har vi helt slut på visioner? Är det inte ett alldeles fantastiskt tillfälle för ett politiskt parti med en framtidsvision, att uttrycka sig?
“I vårt Sverige har alla tillgång till bra vård när de behöver det, och alla elever får den bästa möjliga utbildningen” står det bredvid socialdemokraternas bilder. Kunde de seriöst inte komma på något mer fantasieggande? Vad vi behöver är klarhet och genomtänkta insatser och projekt. Bildvalet är som upplagt för att gynna oseriösa politiska partier. Uppgiften var helt enkelt irrelevant för SD. Hade ramarna fått hänga ifred, utan någon förklarande text, hade de kunnat visa vad partiet har för vision av framtiden: ingen alls. Missnöjesparti.
I själva verket är det en mycket bra bild, inte bara av det politiska klimatets brist på fantasi, utan ett framtidsscenario som främlingsfientliga partier har. Totalt vitt. Idioti och tomhet. Tystnad, avsaknad. En skrämmande bild, en visualisering av vilka de verkligen är. Betydligt bättre bild än till exempel Moderaternas bidrag, de estetiskt tilltalande valaffischerna, i gråskala. Sverigedemokraternas bidrag är väldigt snyggt. Innehållsmässigt. De tomma vita ramarna, blir en visualisering av alla möjligheter som öppnar sig när det gamla röjs undan.
Det gamla röjdes undan väldigt effektivt på 30- och 40-talen i Tyskland. Det tog lång tid år att återuppbygga Tyskland och det skapades ärr som förmodligen aldrig helt kommer att försvinna. Det vita och tomma ramar uttrycker historielöshet, en illusion av frihet ifrån det som varit. Men Europas alla övriga partier har inte råd att ställa sig fria utanför det som kommer att bli. Att det i det politiska klimatet råder en så fullständig torka på visioner är kanske den egentliga faran.
ida.thunstrom@opulens.se
