VÄGVAL. Kommer S att följa Jimmie Åkesson, SCB eller Corbyn? Den frågan ställer Sofia Nerbrand i en krönika som diskuterar och analyserar socialdemokraternas väljarbas.
Det mest avgörande i valet 2018 är att socialdemokratin bara kommer att samla en fjärdedel av svenskarna bakom sig. Stödet är historiskt lågt. Var femte LO-medlem – både män och kvinnor – har sedan valet 2014 lämnat det gamla stora arbetarpartiet för Sverigedemokraterna.
Detta har stor betydelse både för Socialdemokraterna och för Sverige. Hur ska detta maktparti hantera att de kommer att förlora just makten. I alla fall i ensamt majestät. Under innevarande mandatperiod har S samarbetat med MP i regeringsställning, och på måndagen (den 3 september) öppnade statsminister Stefan Löfven upp för en koalitionsregering över blockgränsen. Det visar å ena sidan att S vill ta ansvar för att inte ge SD mer inflytande än det redan har över nationell politik, men å andra sidan att man vill splittra Alliansen och fortsätta att husera i Rosenbad oavsett valresultat.
Lite talar för att L och C — som ju utspelet riktar sig främst till — kommer att sätta sig i en regering med S. De delar förvisso kritiken mot de nationalistiska vindarna men är långt ifrån ense om ekonomisk politik och hur arbetsmarknaden bör se ut.
Hur S kommer hantera sin förlorade självklara centrala roll i svensk politik är viktigt. Kommer partiet att dra mer vänsterut för att försöka få tillbaka den politiska dagordningen till sin hemmaplan — klassiska höger-vänster-frågor — och bort från migration och svenska värderingar? Eller kommer partiet på lite sikt att närma sig SD? Det kan låta osannolikt nu, men det har alltid funnits krafter inom partiet som har satt stopp för arbetskraftsinvandring, värnat den svenska modellen så till den grad att alla inte släpps in (läs arbetslösa unga och invandrare) och inte uppskattat när partietablissemanget i Stockholm som gått i Prideparader. Stora delar av socialdemokraternas traditionella väljarbas består av socialkonservativa — inte kulturradikaler. Och många av dessa människor föredrar nu ett uttalat socialkonservativt parti som leds av Jimmie Åkesson. Det gör att det kommer att bli svårt för S att vinna tillbaka dem. Tror man att SD vunnit mark på grund av enkom invandringsfrågan misstar man sig. Det handlar mer om tradition, kultur och identitet än om en extra semestervecka för barnfamiljer eller EU:s strängaste flyktingpolitik. Jag skulle kunna satsa en mindre peng på att S faktiskt kommer att närma sig SD i fler frågor på sikt. Det är till exempel intressant att notera att de danska socialdemokraterna påtagligt flörtar med Dansk Folkeparti.
Socialdemokraterna har styrt Sverige under nära ett sekel och har varit ansvariga för uppbyggnaden av folkhemmet och den svenska modellen. En bärande idé har varit att underlätta social mobilitet. Folket skulle genomgå en bildnings- och klassresa. Barnen skulle få det bättre än sina föräldrar, både ekonomiskt och statusmässigt. De skulle få avgiftsfri utbildning för att bli lärare, läkare, polis, civilingenjör eller sjuksköterska. S har spelat på hela sitt klaviatur, alltifrån ABF till välfärdsstaten, för att se till detta. Gott så.
Men kruxet är att svenskar i gemen har det gott ställt och kanske till och med tar välståndet för givet. Drömmen hos unga består inte längre i att bli offentliganställd tjänsteman, utan att bli influencer på sociala medier.
Kulturellt är det inte heller längre public service som visar vägen. Snarare finns det i vissa grupper ett förakt mot vad det så kallade etablissemanget matar dem med. De applåderar såklart när Jimmie Åkesson säger rakt ut i etern att han skulle lägga ner P3 om han var chef över radion.
Mycket litet talar för att Socialdemokraterna kommer att återfå sin styrkeposition att leda landet. De kommer istället att följa Jimmie, SCB eller Corbyn. Var beredda på att rosornas krig kommer att blossa upp måndagen den 10 september och pågå under lång tid framöver. Svensk politik kommer inte att bli sig lik igen.
sofia.nerbrand@opulens.se
