Kampen för människans överlevnad måste vara kollektiv

KLIMATHOTET. “Hulots avgång är stridsrop mot ett ekonomiskt och politiskt system som inte håller längre. En uppmaning att göra motstånd mot den marknadsliberala hegemonin”, skriver Lisa Gumesson om den franska miljöministern som avgick i förrgår.

I tisdags avgick Frankrikes miljöminister Nicolas Hulot i direktsänd radio. Han började intervjun i France Inter slagkraftigt och berättade engagerat om sin syn på samtidens likgiltighet inför klimatkatastrofen. Det tog en stund innan han till sist kom till skott: Han kan inte låtsas längre. Han måste lämna sitt uppdrag i regeringen. Programledaren Léa Salamé frågade, uppenbart omtumlad av beskedet: ”Menar du allvar nu?” Ja, Hulot menar allvar. Han menar verkligen allvar.

Intervjun med Hulot kan liknas vid den alarmistiska artikel Isabella Lövin skrev i början av augusti i Dagens ETC. Den är uttrycket för en maktlöshet hos en människa som känner sig förtvivlad för att ingen annan agerar. Men den är också något mer, något radikalare. För Hulot kritiserar inte bara ett utbrett ointresse hos människor och politiker, han pekar också, utan att skämmas, på att det är vårt rådande ekonomiska system som är boven i dramat. Det är lätt att förstå att det blir omöjligt att sitta kvar i en nyliberal macronistisk regering efter ett sådant uttalande.

Man kan tycka att Hulot borde använda den lilla politiska makt han faktiskt har till att göra något bra i klimatfrågan. Det menar åtminstone de som motsätter sig hans beslut om att avgå. Före detta presidenten Sarkozy säger i France Culture att Hulot måste förstå att det finns viktigare saker än klimatet, mer brådskande. Migrationen, skatterna. Men det är just det här korta perspektivet som Hulot kritiserar i intervjun. Det finns alltid något som är viktigare. Alltid något som måste tas om hand först. Så länge det inte brinner i skogen bredvid vill säga. Fast nej, just det, man reagerar inte då heller. För i sommar har hela världen brunnit. Sverige, Grekland, USA… Människor har dött. Men det verkar redan vara bortglömt.

I Frankrike startade man istället den politiska hösten med ett möte om jakträttigheter. Det är visserligen en viktig fråga och de nya riktlinjerna har blivit starkt kritiserade av djurrättsaktivister, men Hulot ser ett annat problem. Lobbyisten Thierry Coste var nämligen närvarande. Och när lobbyister infinner sig på politiska möten är det ett uppenbart hot mot att beslut tas objektivt. Det är helt enkelt ett hot mot demokratin, menar Hulot.

Miljöfrågan har alltså blivit ett demokratiskt problem och den kritiken slår förmodligen hårdare mot den franska regeringen än en eldsjäls tappra försök att få människor att vakna upp.

Hulots avgång är en katastrof för Macron. Hans populistiska slagord ”make our planet great again” blir sorgligt tomma. Dessutom är presdentens impopularitet större än någonsin, mycket på grund av Benalla-affären, då det kom fram att en av Macrons närmaste medarbetare klätt ut sig till polis och misshandlat demonstranter, bland annat. Men framför allt är Hulots avgång ett historiskt ställningstagande för miljön och demokratin. Den visar på att politik som den bedrivs idag inte lever upp till en miljöministers förväntningar. Att en enda person med god vilja och politisk makt inte räcker om stödet inte finns hos folket och hos andra politiker, nationellt och internationellt. Att kampen för människans överlevnad måste vara kollektiv.

Hulots avgång är stridsrop mot ett ekonomiskt och politiskt system som inte håller längre. En uppmaning att göra motstånd mot den marknadsliberala hegemonin. Att arbeta för ett samhälle där inte tillväxt och konsumtion står i centrum, men snarare minskad tillväxt, nödvändig för planet. I en drömvärld blir hans avgång vändpunkten vi behöver för att människors rätt till existens ska sättas först på den politiska dagordningen. Men förmodligen vinner lobbyisterna. Igen.