KORRUPTION OCH VÅLD. I helgen marscherade hundratals costaricaner i huvudstaden för att stötta de nicaraguanska migranter som flytt våldet från säkerhetsstyrkor och regeringstrogna paramilitära grupper i hemlandet. Lars Palmgren beskriver president Daniel Ortega och hans hustru Rosario Murillo som två vålnader som gömmer sig bakom presidentpalatsets murar och skissar på en egen värld som förr eller senare kommer rasa.
Den sandinistiska revolutionen var kanske världens mest älskade revolution. Ingen var emot den, utom Somoza och hans anhang. När jag landade i Managua bara ett par dagar efter sandinisternas seger den 19 juli 1979 (för 39 år sen) var det som om hjärtat flög fritt omkring i kabinen och omfamnade alla andra lika fritt flygande hjärtan. Den slitna bilden om att nudda vid himlen var på pricken.
Nicaragua var vändningen. Efter raderna av kupper i Latinamerika, senast Chile 1973 och Argentina 1976 var det som ett vulkanutbrott av hoppfullhet. Och alla ville hjälpa till. Jag mötte till och med en utsänd expert från skatteverket bara ett par veckor efter segern, fast besluten att bygga upp ett skattesystem av svensk modell baserat på personnummer – i ett land där man inte ens visste hur stor befolkningen var.
Det fanns ett behov av Nicaragua, ett behov som var så stort att Nicaragua inte riktigt fick plats.
Och redan på den första vibrerande årsdagen av revolutionen kunde man ana att det nog inte skulle bli så lätt. Inte bara för att många biståndsprojekt, inte minst svenska, stupade på sin egen välvilja. Utan framförallt för att USA-finansierade contrasstyrkor hade börjat agera i norr och redan dödat några av de tiotusentals studenter som undervisade om bokstävernas mysterium i avlägsna väglösa byar under den stora alfabetiseringskampanjen, revolutionens första stora språng. De sandinistiska ledarnas reaktioner på olika slags protester, framförallt strejker hade också redan gett prov på oroande auktoritära beteenden och attityder.
Men trots det var det ingen som ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att någon av de nio, fortfarande unga, comandantes som ingick i FSLN:s ledning och som stod där på scenen ett år efter segern, nästan lite blyga, och mottog folkets hyllningar, 40 år senare skulle stå i spetsen för något som liknar statsterrorism.
Bara det att de utgjorde en kollektiv ledning var en garanti mot enskilt maktmissbruk. Eller borde ha varit. Men det tog slut i och med valnederlaget 1990. För de flesta var valnederlaget en bekräftelse på att den demokrati som revolutionen erövrat inte var detsamma som att alltid ha rätt. Och att man får acceptera att makten kommer och går.
Men för Daniel Ortega var det inte så. För honom var nederlaget ett historiskt misstag som måste korrigeras. Vilket också blev hans historiska uppgift, och hans beslut att återta makten hade inget pris. Han arbetade med imponerande målmedvetenhet. Drog sig inte för smutsiga metoder, valfusk eller brott mot lagen. Ändamålet helgade medlen. Och han lyckades.
De senaste elva åren har Daniel Ortega och hans hustru Rosario Murillo, som idag är hans vicepresident, varit Nicaraguas obestridliga ledare. Det har nästan funnits något monarkiskt över dem. Jätteaffischer med deras leende porträtt och texten ”socialistisk, kristen, solidarisk” har funnits överallt i hela landet. Och de var framgångsrika, åtminstone så länge biståndet från Venezuela fanns. När det upphörde, för drygt ett år sedan, började både de sociala konflikterna och korruptionen att synliggöras.
Och sen den 18 april i år, då en studentprotest slogs ner med provocerande, oproportioneligt våld, har ingenting varit sig likt. Idag drygt tre månader senare har över 300 människor dödats. Nästan alla de döda är studenter och unga människor som protesterat, men en del är poliser och paramilitärer, medlemmar i de organiserade mobbgrupper som i Nicaragua kallas turbas. En del av dem som protesterar mot familjen Ortega-Murillo har haft vapen. Men det har mest rört sig om enkla avskjutningsarnordningar för fyrverkerismällare och molotovcocktails.
Paramilitärerna, turbas, de civilklädda chocktrupperna med rånarluvor som, stöttade av den vanliga polisen, har stått i spetsen för attackerna mot demonstranterna, däremot, har tunga automatiska och halvautomatiska armévapen.
Till en början beskrev Rosario Murillo studentdemonstranterna som ”ynkliga själar, vampyrer som behöver blod, minimala grupper utan betydelse….” Och Daniel Ortega hävdade att det i själva verket rörde sig om kriminella ungdomsgrupper, så kallade maras, som mest slogs med varandra. Nu påstår Ortega att demonstranterna är ”terrorister som har mördat, torterat och kidnappat hundratals medborgare…” och att bakom dem står USA, oligarkin och knarkmaffiorna.
Rosario Murillo å sin sida, beskriver paramilitärens och turbas nerrivande av vägblockader till priset av dussintals döda som ”en guds välsignelse”. Och när turbas angrep en grupp biskopar och påvens sändebud inne i kyrka med skärskador och blåmärken som följd, sa hon att det helt enkelt var uttryck för alla kristnas rätt att uttrycka sina personliga vittnesmål.
Idag är praktiskt taget alla ledande sandinister från revolutionens första tid aktiva motståndare till Daniel Ortega och Rosario Murillo. Till och med Daniel Ortegas bror Humberto, som brukar beskrivas som revolutionens militäre genius, har uppmanat honom att tidigarelägga valet för att få ett slut på våldet. Men alla sådana uppmaningar beskriver Daniel Ortega som kuppförsök.
Avståndet mellan presidentparets retorik och den verklighet som dokumenterats inte bara av deras tidigare allierade, den oberoende pressen utan också av internationella kommissioner för mänskliga rättigheter knutna till OAS, FN och Amnesty International, är häpnadsväckande. Det är som om Daniel Ortega och Rosario Murillo skapat sin egen värld bakom de fem meter höga murarna som omger deras bostad i det stillsamma villakvarteret El Carmen i Managua. Och det kanske de har.
Att makten leder till blindhet är ingen nyhet. Liksom att absolut makt leder till absolut korruption. Men hänsynslösheten i det våld som utövats mot demonstranterna i Nicaragua är ändå obegriplig. Att studenter ockuperar universitet och blockerar vägar är närmast vardagsmat i Latinamerika. Men de möts inte med blinda massakrer. Inte ens av auktoritära regimer.
Det närmaste jag kan komma på, för att jämföra det som hänt i Nicaragua, är massakern på Tlatelolco i Mexico City 1968. Men det var, å andra sidan, en specifik händelse. I Nicargua har dödandet pågått i tre månader. Varför? Maktens berusning, illegalt ackumulerade rikedomar, invanda previlegier…allt det….men jag börjar allt mer misstänka att det också finns en obehaglig, ångestladdad, inkapslad och kanske livsfarlig psykologisk förklaring:
1998 lämnade Rosario Murillos dotter från ett tidigare äktenskap, Zoilamérica, in en anmälan till domstolen i Managua att hon allt sen hon var elva åt utsatts för sexuella övergrepp, inklusive våldtäkt, av sin styvfar Daniel Ortega. När hon gjorde sin anmälan var Zoilámerica 31 år – hennes sammanställning av dessa 20 år av övergrepp är full av detaljer, och målar upp bilden av en man som tar det han vill, oavsett vad det kostar.
Istället för att bemöta Zoilámericas anklagelse gömde sig Daniel Ortega bakom den parlamentariska immunitet han då åtnjöt. Först tre år senare, när han kunnat tillsätta en domare efter eget tycke, inställde han sig hos domstolen. Beslutet kom rekordsnabbt, efter bara någon dag, och lydde helt kortfattat; ”brottet är preskriberat”. Rosario Murillo tog, till skillnad från sin make, till orda och anklagade sin dotter för att ljuga. Hon påstod att det i själva verket var Zoilámerica som, kärlekskrank, jagat efter Daniel Ortega. Zoilámerica, som aldrig tagit tillbaka någonting i sitt vittnesmål, lever nu i exil i Costa Rica sen hennes mor och styvfar gjort livet i Nicaragua omöjligt för henne.
Utan Rosario Murillos försvar skulle Daniel Ortegas politiska karriär ha varit slut för länge sen. Idag är både hon och han rikare och mäktigare än någonsin – framförallt när det gäller möjligheten att utöva våld till sitt eget försvar.
Som sagt; ingen domstol har dömt. Men misstankarna är överväldigande att det är en våldtäktsman och en beskyddare av en våldtäktsman som liksom vålnader drar runt i huset bakom de fem meter höga murarna i El Carmen och ritar fram nya slagfält mot en sanning de innerst inne vet att de aldrig kommer att kunna besegra.
Vad skulle hända om Rosario Murillo berättade sanningen om Daniel Ortegas förhållande till hennes dotter Zoilamérica? Något är definitivt ruttet i Nicaragua. Och det är knappast folket.
info@opulens.se
