MUSIKHISTORIA. Ordet konsert härrör från italienskans ”concertare”: att mötas… Och kring musik kunde man mötas varsomhelst. Men det skulle komma att dröja fram till slutet av 1700-talet innan det i Europa byggdes några egentliga konserthus.
London Hanover square rooms rymde 600 personer. Under konserterna kunde åhörarna röra sig fritt, sjunka ner i soffor, häva en pint i någon av barerna, sitta och röka… Berlins Singakademie, invigd 1826, rymde 1 200 personer. Påkostade konserthus blev mot slutet av 1800-talet viktiga inrättningar för varje stad med självaktning.
Från mitten av 1700-talet var Wien den europeiska musikens absoluta huvudstad. Den musik som skrevs av Haydn, Beethoven, Mozart och Schubert lade en viktig del av grunden till det vi kallar klassisk musik. Deras kompositionssätt innebar samtidigt att orkestrarnas sammansättning började standardiseras. Med romantiken och 1800-talet blev offentliga konserter med symfoniorkestrar allt vanligare. Samtidigt etablerades en standardrepertoar – som till stor del än i dag utgör kärnan av det vi benämner som ”klassisk musik”.
Blickar man tillbaka i musikhistorien är det slående i vilken utsträckning musikalisk smak går i konjunkturer. En trend bildas, tar över, dominerar, ger vika… En kompositör som i en tidsepok är fixstjärna kan i nästa vara bortglömd. Ta exemplet Antonio Vivaldi. I likhet med Bach var han under 1800-talet mer eller mindre okänd – därefter har han blivit en av den klassiska musikens mest spelade tonsättare. Allt fler av Vivaldis 55 operor dammas av och väcker förtjusning. Den produktive Vivaldi skrev 500 konserter, 100 sonater, 100 sakrala vokalverk… Hans allra mest spelade verk, Årstiderna, är av särskilt musikhistorisk betydelse: den har betytt mycket för solokonsertens allmänna utveckling.
En av barockens största, Georg Philipp Telemann, var även han extremt produktiv. Denne musikdirektör i Hamburg lämnade efter sig sammanlagt 3 700 verk, därav ett femtiotal operor, vilka idag knappt spelas alls. Men de kommer att återupptäckas , förr eller senare.
En annan produktiv kompositör var Franz Joseph Haydn. Han etablerade flera genrer: stråkkvartetten, sonaten, den klassiska symfonin… Han skrev bland annat 108 symfonier och 25 operor – vilka numera nästan aldrig spelas.
Wolfgang Amadeus Mozart, ett av musikhistoriens största genier, begraven i en massgrav i Wien, har dock aldrig varit bortglömd. Hans 59 symfonier, 23 operor, 95 körverk och 400 ytterligare kompositioner har oavbrutet tagits emot med tacksamhet. Som Albert Einstein skrev: ”Vi kan inte misströsta över människosläktet när vi vet att Mozart var en människa.”
Ludwig van Beethoven kom med sitt subjektiva uttryckssätt att spränga den wienklassicistiska formen. Beethoven: prototypen för den romantiska tonsättaren. Själv kallade han sig Tondichter, tonpoet. Beethovens sena stråkkvartetter är oerhört sammansatta och går långt bortom dåtidens gängse musik. Det är lugn, gåtfull musik – nästan utmanande i sin originalitet och i djärva harmonik.
Vilka fler tonsättare tillhör den klassiska musikens kanon? Ja till exempel Johannes Brahms, förstås: en av romantikens största. Därtill en utmärkt förvaltare av arvet efter Schubert och Beethoven. Samma skimrande rikedom av valörer; samma glittriga lätthet över bråddjup.
Och ett av den mogna, nästan övermogna romantikens viktigaste namn: Anton Bruckner: en tillbakadragen man, uppvuxen på en österrikisk bondgård. Wienfilharmonikerna uppskattade inte hans modernistiska idéer; de avböjde att framföra hans ”vilda och ospelbara musik”.
Bruckners symfonier är allkonstverk: överdådigt rika, mångfacetterade landskap. Att lyssna till Bruckner är som att åka häst och vagn tvärs över hela kontinenter. Här gäller det att ge sig tid, att låta sig vaggas in i själva långsamheten.
Även flera av 1900-talets nyskapare har blivit klassiker. Exempelvis Igor Stravinskij. Hans neoklassicism, som belackarna avfärdade som ”klassicism med fel toner”, värderas allt högre. År 1913 gjorde han skandalsuccé med Våroffer, som gick på tvärs mot alla gängse kompositionsregler. Våroffer utspelas i ett förhistoriskt Ryssland där en flicka dansar sig till döds för att vinna Vårgudens gunst. Ett verk helt i primitivismens anda: rått, extatiskt.
Philipp Glass opera Satyagraha väckte häromåret berättigat jubel på Folkoperan i Stockholm. I början av sin karriär spelade dock Glass i vindsvåningar och perifera konstgallerier. I dag är han något av USA:s musikaliska kelgris. Philipp Glass monotona musik bygger på ett seriellt komponerande i Stockhausens anda – men han har också tagit stora intryck av indisk musik.
En gång i tiden var barockmusik lika omstörtande som punken. Trender kommer och går. Med tiden visar det sig vad som har musikaliskt värde och därför består. Eller vad som är värt att återupptäcka.
bjorn.gustavsson@opulens.se
