FILOSOFI. När man säger grekisk antik filosofi faller tankarna direkt på Platon. Så stor var denna tänkare, både innehållsligt och stilistiskt, att det finns ett talesätt som hängt med i universitetssammanhang ändå in på 1900-talet; “all filosofi är egentligen fotnoter till Platon”.
Pedagogik och politik av Plutarchos
Atlantis bokförlag
Översättning: Sven-Tage Teodorsson
Det är då lätt att glömma att det fanns tänkare väl så läsvärda och inflytelserika långt in i vår tideräkning, nå i alla fall efter Kristi Födelse, och att dessa verkade under Romarriket. I Rom fanns en klart ambivalent attityd till det grekiska arv av tänkande och konst de tagit över, ett talesätt tillskrivit självaste Kejsar Nero var att när det bara var fest, glam och lösa boliner så “betedde man sig grekiskt”.
Samtidigt fanns i Aten under 100-talet ett bejakande av de så kallade romardygderna, dvs det positiva som ockupationsmakten förde med sig. “What has the romans REALLY done for us” som det heter i de revolutionära kretsarna i Monty Pythons film Life of Brian, varpå det räknas upp att tja, kulturen och utbildningssystemet faktiskt är bättre än vårt eget barbari.
Nu ger Atlantis ut en nyöversättning av en av dessa assimilerade, nämligen Plutarchos “Pedagogik och politik”, som innehåller en brokig samling texter om det mesta som kan röra samhället, med tonvikt på pedagogik och uppfostran.
Om man söker något spetsigt och provokativt får man nog leta på annat håll, för här handlar det just om det i mångt och mycket oförenligt komplexa ideal som den moderna medelklassen forfarande “lider” under. Plutarchos resonerar om bildningsideal och beläsenhet, och förhåller sig till den tidens litterära kanon som en optimal svensklärare väl gör på gymnasiet, nämligen genom att låta klassiker vara diskussionsmaterial för eviga frågeställningar.
Han vacklar fram och tillbaka mellan bildningsideal och frigörelse, och allvarligt talat, är vår tids – och den antika grekiska – skola så frigörande egentligen förutom att skapa vattenkammade självförsörjande BNP-höjande individer?
Plutarchos skolideal är förvånansvärt likt det förvirrade spilittrade svenska 90-talets dito, då valfrihet och monopolburen tradition stod mot varandra, och läsvärdet rent innehållsmässigt ligger mycket i att Plutarchos genomlyser och aktualiserar frågeställningar som inte riktigt går att lösa, men som för den sakens skull absolut inte får läggas i malpåse. Frågor om elevers rätt till mothugg och om demokratins viktiga ingrediens, nämligen att lyssna…
Demokrati har alltmer blivit misstolkat till rätten att kräka ur sig vilket stolleri som helst på nätet, och lyssnandet över de sinsemellan stängda facebookgrupperna är numera rent tekniskt begränsade.
Som litteraturvetenskaplig urkund är det intressant då Plutarchos gör en för den tiden så nyskapande distinktion; han antyder möjligheter till skillnad mellan författaren och karaktären i den litterära texten, och lägger fram en rad teorier för texttolkning som numera är litteraturvetarens standardverktygslåda, bland annat att se ord i sitt sammanhang och erkänna att ord får betydelseförskjutningar genom århundrandena.
Här står han i opposition till Platon, begrepp är inga eviga idéer i en transcendent idévärld, utan ändras. Hans exempel Dygd hade även innebörden “militär styrka” förr, få skulle väl lägga den betydelsen i ordet nu.
Så varför ska man läsa honom? Anledningen till varför man ska läsa rent generellt tänker jag inte likt en äppelkindad skolpolitiker gå in på här, men texten har den där “ah-redan-de-gamla-grekerna”-kvalitén, där vi i vår framstegsrusiga historielöshet glömt hur mycket tankegods som härstammar från antik och hellenistisk tid, och där vi ibland behöver få ett ödmjukande historiskt korrektiv a la “intet nytt under solen”.
Men har boken nått underhållningsvärde då utöver det rent idéhistoriska? När jag läser det här verket går tankarna till Sven Stolpes framträdande som bister gubbe i teve under 70-talet.
Det finns onekligen en kärv konservativ ton i Plutarchos – fattas bara av en tänkare i romersk stadstjänst – men liksom hos Stolpe bottnar det i en stor humanism och av kvalitetskrav, och mellan de konservativa harrangerna – “rants” på nysvenska – lyser det även fram en nytänkande spillevink. Detta räddar boken från att endast vara riktad till de verkligt specialintresserade av antikens idéhistoria.
